To live and die in L.A. (1985)
Filmen som skulle vara en French Connection för 80-talet, men som blev något helt annat - ett känsligt porträtt av en polis ute efter hämnd. Historien är baserad på Secret Service-agenten Gerald Petrievichs bok om ett osannolikt brottsfall där en polis inte skyr några medel för att få fast skurken... William L Petersen spelar en hetlevrad snut som försöker få fast dandy-falskmyntaren Rick Masters (spelad av en ung Willem Dafoe). Polisen gör allt de kan för att komma åt honom, vilket får förödande konsekvenser.
Filmens 80-talslunk är lite ovan i första halvan av filmen, men takten kommer igång efter ett tag, och blir riktigt spänningsfylld i den sista tredjedelen, särskilt biljaktsscenen i Los Angeles Rivers välkända betongkanal. Filmen porträtterar hårt arbetande snutar som bara vill se rättvisa skipas, även om de inte följer reglerna. Parallellt med brottsutredningshistorien får man också ett porträtt av en stad, nästan en kärleksförklaring till Los Angeles.
Den här filmen startade många skådisars karriärer, bl.a. Willem Dafoe, Jane Leeves, John Turturro och John Pankow. Det var lite svårt att se John Pankow som trovärdig snut, efter att ha sett honom som blödig brorsa till Jamie i 90-tals-tv-serien Mad about You... En annan sak som jag tänkte på var hur mycket jag gillar typografin från denna tidsperiod - förtexterna i kantiga neonfärger och en särskild sorts new wave-synthmusik i ljudspåret. Men trots det är jag osäker på om jag skulle rekommendera filmen, egentligen. Det känns inte som att den åldrats jättebra. Kanske skulle jag rekommendera att spola fram till andra halvan, för att se upplösningen av brottsutredningen. Eller så kanske det helt enkelt är bättre att se om French Connection?
”To live and die in L.A.” är en klassisk tjuv & polis-rulle. ..Eller vänta, det är inte alls klassisk, utan har några punkter på vilka den sticker ut ur mängden.
Richard Chance, en federal agent från Secret Service är bästa polare med sin jobbpartner sedan sju år tillbaks. De jagar en för dem ännu okänd sedelförfalskare som överöser gatorna med sina sedlar av hög kvalité. Tre dagar innan sin pension, åker Richards kollega iväg för att kontrollera en öde hangar, som han tror har att göra med förfalskaren. Tragiskt nog, så blir han överrumplad och därefter brutalt mördad. När Richard får reda på detta så svär han att få fast förfalskaren, oavsett sätt eller konsekvenser. Detta visar sig vara ödesdigert, då gränsen mellan lag och brott sakta men säkert suddas ut.
Om jag ska beskriva filmen kortfattat – tänk er Miami Vice, fast på västkusten. Inga palmer, inget kokain, inga vita linnekostymer. Även om jag stundtals saknade Don Johnson och Philip Michael Thomas i denna film, så var jag ändå inte missnöjd med filmens huvudpersoner, vilka var trovärdiga.Jag vill speciellt utmärka musiken i denna film, som jag diggade från början till slut. Svängig 80-tals synthpop med flertalet låtar av Wang Chung, superbt!
Detta är för övrigt en andra film med en ung Dafoe i en nyckelroll som skurk, vilken har grym musik och vilken jag sett inom kort tid (den första är Loveless). Dafoe passar bra in i sin roll som sedelförfalskare, en lagom labil och listig typ, som inte drar sig för att göra sin egna "dirty work", gillar att bo i lyx, ägna sig åt konst.. och spela in egna sexrullar. Inblicken i hur man förfalskar sedlar var trovärdig och intressant. Jag kan inte minnas att jag sett någon annan film i ämnet.
Turturro gör en biroll som en kumpan till förfalskaren, en lögnaktig scumbag. Jag tyckte att det lika gärna kunde vara en sequel till hans karaktär i Rounders, som hade förlorat allt i en pokerhand och var tvungen att börja med brott för att försörja familjen.
Något som jag irriterade mig över var alla gånger hjältarna hade övertaget, men sänkte guarden pga. sin barmhärtighet/dumhet och lät sig överrumplas av skurkarna. Speciellt när de överraskar Eric Masters vid köpet av de falska sedlarna. De har hans kumpan mot väggen, och på något mirakulöst sätt missar de att han drar fram en shotgun och börjar skjuta vilt omkring sig!
Jag kan rekommendera er att se filmen. Mest för musiken, den detaljrika inblicken i en förfalskares vardag och snutarna som i början verkar reko men som sedan spårar mer och mer.
/T
