Daylight (1996)
Daylight är en generisk katastroffilm, ett exempel på en film som är mindre än sina beståndsdelar. Handlingen går som följer: en lastbil med kemiskt avfall välter i tunneln mellan Manhattan och New Jersey, vilket orsakar en explosion och ett stort antal människor stängs in i tunneln. Med vatten som strömmar in och brustna elledningar blir det en kamp mot klockan att ta sig ut innan det är försent. Hjälten i dramat är en avdankad sjukvårdare som numera kör taxi, spelad av Sylv Stallone. Han tar initiativet att leda de instängda typerna upp till frihet igen.
Det första som slår mig när jag ser filmen är hur formelstyrd den är. Det är som om någon räknat ut exakt vad den bör innehålla och sedan oinspirerat adderat komponent efter komponent. Katastroffilmer var något av en trend i mitten av 90-talet med filmer som Dante's Peak, Firestorm, Twister och Godzilla. Det är bara det att ett betongväggsras inte känns lika dramatiskt och spännande som ett vulkanutbrott eller en tornado. Stallone är särskilt inkompetent i sin roll som hjälten, och de flesta av hans repliker känns otroligt nog osannolikt otrovärdiga.
Efter bloggens alla tjuv & polis- / terroristrullar kommer här en annorlunda film som ändock lär falla er i smaken.
Sylvester Stallone spelar Kit Latura, en före detta chef inom ambulanssjukvården. Efter att han är inblandad i en olycka där hans kollegor omkommer blir han avskedad och börjar jobba som taxichaffis.
Några lastbilar lastade med kemiskt avfall kör in i tunneln under New York (trots förbud). En skenande bil med diamanttjuvar krockar med dessa och orsakar en eldstorm. Resultatet blir ödesdigert – de som inte faller offer för explosionen och branden kan nu bara se på när tunneln blir alltmer vattenfylld.
Stadens myndigheter tvivlar på att det finns några överlevande kvar därnere och börjar borra sig igenom. Detta påverkar trycket i tunneln och leder till att den översvämmas ännu snabbare.
Då Kit under sitt förra arbete lärde sig hantering av liknande olyckor (dock i teorin), bestämmer han sig ändå för att ta sig ner till de instängda offren i tunneln. Jag fick känslan av att han valde att antigen rädda dem för att sona sitt forna misslyckande, eller förolyckas.
De överlevande ser först honom som en hjälte och är totalt övertygade om att han kommer rädda dem. Under filmens gång börjar de dock tappa tron, ifrågasätta hans val och utmana hans ledarskap.
Jag tycker att filmen fångar situationen bra – den alltmer ökande vattennivån och därmed även klaustrofobin och hopplösheten. Man känner sig verkligen som en av de instängda när man följer deras flyktförsök på näta håll (för övrigt är detta samma anledning jag diggar Die Hard för - klaustrofobi och känslan av att vara instängd). Det är också intressant att se Stallone spela en roll som inte innefattar coola oneliners, springande och skjutande omkring sig. Han känns mer mänsklig när han tvivlar på sin förmåga att rädda de instängda.
Bonus: filmen berättad även en hel del om de irländska migrantarbetarna som byggde tunneln och deras levnadsförhållanden.
