Strange Days (Kathryn Bigelow, 1995, USA)
Are you looking forward to New year’s eve?
No, not really. I mean, nothing changes New year’s day: the economy sucks, gas is over 3 bucks a gallon*, fifth grade kids are shooting each other at recess! The whole thing sucks, right? What the hell are we celebrating?
* ger ett literpris på bensin på 0.66$, vilket låter väldigt billigt för samtida öron.
Strange days känns som en scififilm fast den utspelade sig bara fyra år framåt i tiden när den kom. Tekniskt sett är den då en framtidsdystopi, men hur oskyldigt ter sig inte år 1999 idag? Scifikänslan späs på av att det i filmen kretsar kring en teknologisk uppfinning som inte finns i verkligheten: Squid, en sorts gummihjälm som kopplas in i hjärnbarken, som kan spela in och spela upp minnen som vore de videosnuttar. Huvudpersonen Lenny (Ralph Fiennes) är handelsresande i just denna sorts videosnuttar. Nyårsafton 1999 närmar sig och Lenny hamnar i trubbel då ett komprometterande klipp (som lagras på små cd-skivor) hamnar i hans händer. Det är på den extrajudiciära avrättningen av en populär rapartist, utförd av en konstapel ur Los Angeles-polisen. Paralellerna med Rodney King-fallet 1992 är tydliga. Faktum är att manuset var direkt inspirerat av de oroliga stämningar som uppstod i LA under kravallerna och oroligheterna 1992.
Lenny blir jagad av poliser som vill förstöra bevismaterialet, och samtidigt har han även andra bekymmer med sinande pengar, kärlekskrankhet och trytande vänskaper. Det är ett högoktanigt tempo (en 90-talstrend?) och allt utspelar sig under några brinnande dygn där stämningen är både uppeldad och samtidigt uppgiven inför framtiden:
You know how I know it's the end of the world? Everything's already been done. Every kind of music's been tried. Every kind of government's been tried, every fucking hairstyle, bubble gum flavors, you know, breakfast cereal. What are we going to do? How are we going to make another thousand years? I'm telling you, man, it's over. We used it all up.
Filmer med videoklipp som bärande koncept hade en storhetsperiod kring millenieskiftet, med Johnny Mnemonic, One hour photo, Existenz och 15 minutes. Även belgiska Thomas est amoureux kan nämnas. Men Strange Days är kanske den som kommer närmast vår snuttfierade tiktok-samtid.
På ett sätt är det genialiskt att ha förutspått kulturella skeenden som skulle hända i framtiden, men jag tänker samtidigt att mycket av det som finns i filmen låg i luften på den tiden. Cynismen och ironin från tiden återspeglas i de ovanstående citaten. Teknologin har den dock fått om bakfoten. Det kan dock vara på grund av berättartekniska skäl, men ändå: ingen övervakningsteknologi i framtiden?
I dagens Amerika har vanliga trafikpoliser numera sk bodycams som filmar alla interaktioner, och om inte det finns så bär alla medborgare på en videokamera i fickan, och är villiga att filma möjliga kontroverser. I Stockholms lokaltrafik har till och med biljettkontrollanterna bärbara övervakningskameror!
En annan aspekt av Strange days som känns främmande idag är det råa våldet och de ganska grova nakenscenerna, med tanke på att det är en studiofilm. Det fanns andra förväntningar på både våld och nakenhet i film på den tiden, gissningsvis.
Musiken förtjänar också en kommentar: soundtracket är en blandning av hårdrock, ravemusik och rap. Klubbscenerna påminner om hur vanligt det var i film på 90-talet! Klubbscen med vilda liveband är en sällsynt syn i vår alltmer spotifierade samtid. Det påminner mig om en sekvens i en 80-talsutgåva av Metal Hurlant där framtidsklubben tagit in ett liverockband som en revivalgrej. Det skulle vara ett skämt, men scenaristen visste nog inte hur förutseende det var.
Filmen lider dock av att vara minst en halvtimme för lång, men regissören Kathryn Bigelow har aldrig varit känd för att vara kortfattad. Den var kontroversiell när den kom, och tjänade inte in så mycket pengar som de väntat sig. Och idag finns filmen inte tillgänglig på något av de större streamingtjänsterna. Vad hände? Strange days, indeed.
/S
This is your life, right here, right now! It's real-time, you hear me? Real-time!
- Macey läxar upp Lenny (en del av citatet samplades också i en Fatboy Slim-hit från 1998!)
Skulle du vilja återuppleva kära minnen från en svunnen tid, om och om igen? Även om de inte längre motsvarade verkligheten, höll dig olycklig i nuet och egentligen borde glömmas bort med tiden?
Filmen öppnar med en galen intro där ett påtänt rånargäng stormar en restaurang med bristfällig planering, vilket slutar som förväntat - polisen dyker upp och jagar dem. Det visar sig att det hela är inspelat i förstapersonsvy på minidisc, videon får ett abrupt slut när kameramannen rasar ned från ett tak under flykten.
Den digitala langaren och ex-polisen Lenny (Fiennes) livnär sig på att spela in och sälja vidare sådana miniskivor. Hans moraliska gräns går vid inspelningar där någon omkommer, så kallad "blackjack". Annars har han inga problem med att förse sitt breda nätverk med pornografiskt innehåll och ser sig själv som en själsläkare, vilken låter folk uppleva sina fetisher utan att riskera reprimander i det verkliga livet. För att vara rättvis säljer han inte bara erotik - en dubbelamputerad polare får uppleva hur det är att springa på stranden.
Lenny ser livet som framgångsrikt, men omgivningen betraktar honom som en loser. Väl hemma plockar han fram en låda skivor med minnen av hans ex, Faith (Lewis), som han fortfarande är besatt av. Pingvinvodkan åker fram och han drömmer sig tillbaka till en bättre tid.
I verkligheten har hon satsat på karriären som sångerska, umgås med stjärnproducenten Philo och avskyr Lenny.
Året är 1999, några dagar innan nyårsafton. Ett nedgånget LA porträtteras: kravallpolis och militär överallt, folk löper amok på gatorna.
Den kände musikartisten och kämpen för afroamerikanska rättigheter, Jeriko One, är oerhört populär. Hans musikvideos består av hiphop-beats och aggressiv poesi (America has been my boogeyman for 400 years!). Han skjuts ihjäl i vad som verkar vara gängrelaterat, vilket blir startskottet för omfattande protester i det afroamerikanska communityt.
Konceptet med de futuristiska miniskivorna går ut på att bära en konstig hjälm, "squid", på huvudet, som trådlöst skickar över intryck och känslor till en inspelningsenhet. Videon kan sedan spelas upp för andra. Tekniken utvecklades av militären, men hamnade sedan på svarta marknaden. Brukare av sådana skivor kallar det för att "jacka in" eller "wire-trippa".
Men man får se upp, för mycket tittande kan bränna frontalloben och då hamnar den drabbade i koma och ser färgglada pixlar för evigt.
En dag får Lenny ett kuvert med en skiva där en maskerad person mördar hans ex väninna. Denne mystiske främling fortsätter skicka hotfulla videos och en jakt på mördaren påbörjas...
Lennys kompis Mace (Bassett) är en tuff ensamsående mor som kör limo åt VIPs. Hon bryr sig verkligen om sin vän och försöker påverka honom till att lägga av med wire-trippandet och hans besatthet av Faith. Hans vördade inspelningar stampas till slut sönder med de kraftfulla orden:
"These are used emotions, memories were meant to fade". Till slut fattar Lenny äntligen att Faith tillhör det förflutna och förstår att det finns mer att hämta utöver det vänskapliga förhållandet med Macey.
Filmen är ett potpourri av psychothriller, polisfilm, afroamerikansk kamp och millenium 2-ångest.
Liksom flygande Jakob låter mixen strange, men resultatet funkar faktiskt bra! Vanligtvis skulle jag klaga på längden (nästan 2,5 h!), men faktum är att spänningen sitter i nästan konstant. Masscenerna med nyårsfirarna och kravallerna är maffiga, ljudspåren kvalitativa (då många scener utspelar sig på klubbar med tidstypisk dunka-dunka och alternativ rock). Kvinnan med dreads i Philos uderhuggargäng fick mig att tänka på tvillingarna i Matrix: Reloaded.
Just rädslan inför år 2000 och domedagskänslan återkommer ofta under filmens gång, det kanske återspeglar farhågorna i samhället inför milleniumskiftet? Jag var för ung att minnas sådant, det enda jag kommer ihåg är att vi på balkongen tände tomtebloss i formen av "2000".
Lennys kompis Max håller en fatalistisk monolog som går ut på att man redan testat alla sorters statsskick, musikstilar, tuggumismaker och att det inte finns något mer att hämta, "how are we gonna last another thousand years? We used it all up".
Lite kul är vad filmen försöker förutspå kommer hända på 00-talet: att Kadaffi får nobelpriset, att Turkiet kompenserar Armenien för folkmordet och att det år 2025 kommer ha funnits två kvinnliga persidenter!
/T
