Lock Up (1989)
Lock Up (John Flynn, 1989, USA)
Lock Up handlar om den tuffe men snälle Frank Leone, som avtjänar ett fängelsestraff. Filmen öppnar med scener från hans permission då han snart ska bli frigiven och starta en bilverkstad med sin tjej. Men strax innan strafftiden är slut flyttas han till ett mycket ruffare fängelse, där han utsätts för plågor och orättvis behandling av andra fångar och av fångvaktarna. Han är så pass tuff att han står ut med allt våld och den psykologiska påfrestningen utan att brytas ner. Han blir så småningom kompis med några andra fångar, men vill egentligen bara komma ut i verkligheten så att han kan börja sitt nya liv. Efter ett tag förstår man att hjärnan bakom mycket av mobbningen är själva fängelsedirektören, som verkar ha ett personligt vendetta mot honom. Efter några sjuka vändor med orimligt grym behandling får vi i filmens tredje akt följa Leones kamp mot fängelse-apparaten och den förlösande slutdusten med den ondskefulla fängelsevakten.
Filmens tema, fängelsevistelse, är ett intressant ämne. Hur klarar man sig i en så hård miljö? Hur klarar man sig när det verkar som alla är ute efter att skada en? Leones devis verkar vara "DTA", "don't trust anyone", något som hans vänliga konstitution i slutändan inte klarar av att följa. Fängelsefilmer fascinerar eftersom det just handlar om ett psykologiskt dilemma, att vara instängd. Av de fängelsefilmer jag sett är det några som skildrat detta dilemma på ett föredömligt sätt, bl.a. Cool Hand Luke (1967), Papillon (1973) och En profet (2009). I denna film är prövningen fantasifullt extrem, då snart sagt alla på fängelset är ute efter huvudpersonen. Filmen är, i likhet med Road House, en överdriven fantasistory, vilket ger den en viss mytisk dimension. Hjälten utsätts för prövningar, klarar av hinder, plågas av onda krafter, kämpar och slutligen triumferar (spoiler alert...). Personligen gillar jag det greppet, men om man väntar sig realism så blir man nog besviken av den här filmen. Själv tycker jag att filmen är bra, en effektiv psykologisk action med tidstypiska uttryck.
Om du gillar sena 80-talsactionfilmer kan det här vara en film för dig!
/S
Filmens huvudperson heter Frank Leone (spelad av Stallone). Han är en reko kille som har ett halvår kvar av sitt fängelsestraff i ett lågsäkerhetsfängelse. Orsaken till hans straff är att två snubbar misshandlar en gammal gubbe i hans kvarter, och de kommer undan med detta, fastän alla vet att de är skyldiga (polisen likaså).
Frank misshandlar dem, för att skippa rättvisa, och åker då fast för grov misshandel.
Efter rättegången hamnar han i ett fängelse, där Drumgoole (Sutherland) är direktör. Det framkommer senare i filmen att Leone lönlöst bad om permission för att hinna se sin döende far, och flydde sedan fängelset för att hinna se honom. Leone fångades senare in, men historien gick varm i media, Drumgoole blev smutskastad och fick karriären förstörd.
I filmens början blir Frank våldsamt förflyttad till ett högsäkerhetsfängelse, utan att veta varför. Till slut framkommer det att direktör Drumgoole vill hämnas, genom att ge Leone ett helvete det sista halvåret. Han försöker dessutom pusha Leone till att utföra nya brott, för att förlänga hans fämngelsestraff. Vi får se avlusningsbehandling lång utöver tillåten tid, vilda rugbymatcher i leran, översittarmobbing i matsalen men Leone håller sig cool.
Han skaffar sig vänner på insidan, som han mekar, röker cigarrer och dricker fulöl med. Vi får beskåda en scen där Leone reparerar en gammal motor under tuff musik, det förkommer många inzoomningar på hans muskulösa armar. Fångarna utöver hans polare är väldigt generiska, men ett råskinn i jeansjacka är speciellt ute efter Leone (på direkta order från direktören).
Leone hackas på mer och mer, ända tills plågoandarna finner hans svaga punkt som de kan untnyttja. Filmens klimax sker i den gamla elektriska stolen, där Leone försöker få direktören att bekänna färg inför officerarna.
Slutscenerna där han blir frigiven är lustiga, alla fångar är överlyckliga å hans vägnar (speciellt en mustaschprydd snubbe, se bild nedan), han verkar vara omtyckt. Blev han populär efter att ha satt dit direktören? Det är som i "Scent of a woman", när alla elever brister ut i jubel över att Charlie frikänns. Osannolikt att de stora massorna bryr sig så pass, men så är det ju trots allt filmer vi pratar om.
/T
