Demolition Man (1993)
Demolition Man (Marco Brambilla, 1993, USA)
”Fantastic in its inventiveness and borderline insane in its execution, it’s an unsung masterwork of the ’90s action canon. That’s in no small part because it presents a bizarrely compelling philosophical argument, ultimately becoming a libertarian screed that’s as wackadoo as it is persuasive.” - Recensenten Abraham Reisman, om Demolition man (8 nov. 2018 på vulture.com)
Jag håller med vultures recensent - detta är en underskattad del av vår gemensamma 90-talsactionkanon. En extra fördel med Demolition Man är den omsorg manusförfattarna lagt på att driva med samtiden och framtiden. Storyn är en variant på loose cannon som stängs av men återförs i tjänst för att ta tillfånga skurk. Bara det att de varit nedfrysta och vaknar upp i den utopiska dystopi som är San Angeles.
De lever i en värld utan våld och alla pratar något sorts bäbisspråk (”have a peachy day”, ”be well”). Brottsligheten är eliminerad och polisen sysslar mest med svordomsförseelser. Det är förbjudet att röka, äta kött, bli gravid utan tillstånd. Men under ytan ruvar en annan värld där folk lever fattigt men mer fritt.
Huvudpersonerna i dramat är ärkeskurken Simon Phoenix (Snipes) och forntidssnuten John Spartan (Stallone). Spartans vägledare i 2030-talet blir Lenina Huxley (Bullock), en polis som älskar 90-talsnostalgi.
Det visar sig att staden styrs av borgmästare Cocteau, och att han haft ett finger med i Phoenixs återuppståndelse. När han vreker härvärk tinar de upp Spartan för att hantera honom. Mycket humor kring Spartans 90-talsperspektiv som uppfattas som stenålderskultur. När spartan frågar efter toapapper fnissar de. ”Vet han inte hur man använder de tre snäckskalen?”. Istället svär han upprepade gånger in i svordomsdetektorn som ger honom tillräckligt med pappersbiljetter för att fullfölja sitt ärende.
Andra skämt är om byråkratiskt språk, ordpolisande (känns igen från vår egen samtid), degenererad kultur med radiostationer som spelar reklamjinglar som musik, och att de enda restauranger som finns är Taco Bell. Arnold Schwarzenegger har hunnit vara president och få ett bibliotek döpt efter sig - vilket inte alls känns lika skrattretande som det var 1993 - då vi både haft arnold som guvernör och dokusåpatypen donald trump i vita huset. Huxley vill göra fluid transfer med spartan… men då är det med vr-hjälmar!
Efter ett tag söker Spartan hjälp i underjorden och träffar rebellen Edgar Friendly (Denis Leary). Han levererar ett passionerat brandtal för "liberal values" som låter såhär (ganska ordagrant taget från Learys visa "Asshole"):
See, according to Cocteau's plan, I'm the enemy. Cause I like to think, I like to read. I'm into freedom of speech and freedom of choice. I'm the kind if guy who wants to sit in a greasy spoon and think, "Gee, should I have the T-bone steak or the jumbo rack of barbecued ribs with the side order of gravy fries?" I want high cholesterol. I want to eat bacon, butter and buckets of cheese, okay? I want to smoke a Cuban cigar the size of Cincinnati in a non-smoking section. I wanna run through the streets naked with green Jello all over my body reading Playboy magazine. Why? Because I suddenly might feel the need to. Okay, pal? I've seen the future, you know what it is? It's a 47-year-old virgin sittin' around in his beige pajamas, drinking a banana-broccoli shake singing "I'm an Oscar-Meyer Wiener".
Filmen återkommer till hur framtidens människor är veklingar och försvagade. Bärandet av japanska kläder ska signalera mjäkighet. En polis is filmen säger, "vi är poliser, vi är inte förberedda på att hantera våld". Spartan stör sig på att han inte får sina Marlboros, och Simon Phoenix säger i en scen att "världen har blivit en toffelhjälteartad Brady Bunch-version av sig själv, ledd av 'a bunch of robed sissies'".
I slutet segrar dock godheten då Spartan tar kål på Phoenix med hjälp av kryogenisk teknologi.
Regissören Brambilla gick sedan vidare till att göra konstfilm och installationer. Oväntat. En ungersk författare ville stämma filmskaparna för att han tyckte de snott hans idé, men kunde inte betala inledningskostnaderna. Storyn är också starkt inspirerad av en annan dystopi, boken Du sköna nya värld (Brave new world) som jag läste för 15 år sen. En annan bok som filmen påminner om, är Juli Zehs "Corpus Delicti" om ett Tyskland på 2050-talet som utvecklats till en hälsodystopi med väldigt lika förbud som i filmen.
Ett antal saker som filmen förutspår med 2020-talet:
- vr (filmen inspirerade till och med skaparna av Oculus Rift)
- kontanternas död (Lenina Huxley: "Money is out-moded. All transactions are through code.")
- ubikvitös röststyrning
- biometriska implantat
- videosamtal överallt
- konstant övervakning
...och den där telefonkiosken som ger psykoterapi i början av filmen är förvillande lik Amazonfabrikernas så kallade avslappningsbås.
/S
Detta är en gammal favoritfilm som jag i stort sett minns utantill. Anledningarna är många: coola effekter, hisnande chocknedfrysningar, ett futuristiskt San Angeles och därtill en klockrent castad (och blonderad!) Snipes i rollen som galning.
Filmen inleds med ett gisslandrama i ett förfallet och sargat LA. En linjebuss kapas i ett särskilt ruffigt område och polisen John Spartan (Stallone) misstänker den galne gängledaren Simon Phoenix (Snipes) ligga bakom. Det ena leder till det andra och Spartan stormar ensam in i gömstället för att haffa sin nemesis, trots polischefens protester. Han får fast Phoenix, men hela byggnaden sprängs som resultat. Plötsligt upptäcks en massa lik i källaren och Spartan döms själv till fängelse, för vållande till deras död (vilket visar sig vara Simons komplott).
Ploten kretsar kring faktumet att flerfaldigt livstidsdömda fryses ner i en sorts inducerad dvala. Under tiden omskolas deras psyke till något produktivt. Spartan får sin dom uppläst, dumpas i ett kar med slime och blir snabbfryst. Nästan 40 år senare tinas han upp och hör alarmerande nyheter; Phoenix har rymt från samma kryofängelse och orsakar en våg av mord och förströelse i det numer pacifistiska samhället. Den framtida, förslappade dialogpoliskåren är chanslös mot hans stenåldersbarbari. Spartan får sin chans efter tips av en polisveteran från den gamla skolan, med orden "you send a maniac to catch a maniac". Medan Spartan under dvalan omskolats till sömmerska, har Phoenix konstigt nog blivit expert på hacking och strid, vilket väcker misstankar.
Spartan har svårt att anpassa sig till det nya LA som år 2032 utvecklats till en diktatur, styrd av den moraliserande och högfärdige Dr Cocteau. Allt onyttigt och dekadent är förbjudet, barn skapas genom konstgjord befruktning och goda medborgare får nöja sig med VR-sex. Oliktänkare tvingas till ett fattigt liv i kloakerna, dessa utbölingar leds av Edgar Friendly och planerar en revolution.
Ploten sker i ett fartfyllt tempo och det är mycket som sprängs jämt utspritt över filmens längd. Filmen är en vinnande blandning av action och komedi. Det blir tyvärr repetitivt med återkommande, utragna slagväxlingar och onelinerdueller mellan Spartan och Phoenix.
Jag har ett barndomsminne av "safety override"-sekvensen med antiklotter-elchocken, men också den skrämmande (tyckte jag då) "MDK" animeringen med inzoomning på pixliga kroppar.
Stallone gör en väl godkänd insats, rollen fick han efter succén med Cliffhanger vilken gav karriären en välbehövd boost. Det är också kul att se Bullock vid hans sida.
/T
