actionirutan.blogg.se

Två snubbar kollar blandad actionfilm och spånar fritt.

15 Minutes (2001)

Publicerad 2022-01-22 20:31:00 i 00-tal,

15 minutes (John Herzfeld, 2001, USA)
 
Två ryssar står i kön till tullkontrollen på JFK. En av ryssarna är tjeck, men det fattar inte amerikanerna. De är Emil och Oleg, på väg att hämnas en gammal kumpan som blåst dem. Samtidigt, i andra änden av stan finns Flemming (Robert de Niro), kriminalare som samarbetar med korrupta Tv-chefen Hawkins (spelas av han som spelar Frasier). Lägg till det brandförsvarets utredare Warsaw som anar ugglor i mossen efter en serie bränder. Dessa fyra personer korsar varandras vägar under denna obalanserade och smått schizofrena actionthriller/komedi.  

Det som snurrar till det i 15 minutes är att den inte kan bestämma sig för vilken sorts film den vill vara: i våldsscenerna är den riktigt obehaglig och brutal som en skräckfilm, men i nästa stund blir det comic relief med pizzicatto-stråkar: med samma karaktärer! Den spännvidden håller inte. Ovanpå det spelar filmen som en actionfilm med drama-inslag (diverse kärlekssubplots). 

Det mest intressanta i detta övergödda manus är dess mediekritiska budskap. Oleg och Emil är nämligen hemvideoentusiaster, och filmar sina illdåd. De agerar utifrån bilder av våld och frälsning som de sett i Hollywoodfilmer. Detta för tankarna till den intressanta kopplingen mellan film och verklighet, medvetande och fantasi. En fin bok som utforskar detta tema är Geoffrey O’Briens The Phantom Empire, som beskriver hur vi påverkats av att ha levt med filmmediet som kompanjon i över 100 år. Även Neal Gablers bok Life the Movie: How entertainment conquered reality hör till samma kategori. Gabler beskriver det fenomen som pushas i filmen, två filmentusiaster som påverkas i sina våldshandlingar av sitt filmtittande. Han berättar t.ex. att unabombaren var inspirerad av filmen blown away, om en självmordbombare. Och att han som försökte skjuta Reagan för 40 år sen var inspirerad av Taxi Driver. Boken går också in på hur vi fostras och lär oss om livet av film, istället för av livet i sig. Han citerar Louis Menand: 

“You know how to brood because you have seen ‘Rebel Without a Cause.’ ” cultural analyst Louis Menand has written. “What better model does the world offer? You know how to ruin your life because you have seen ‘Shampoo’. You know how to win because you have seen ‘The Verdict’; you know how not to win because you have seen ‘Top Gun.’ You know how to walk down the sidewalk carrying a can of paint because you have seen ‘Saturday Night Fever.’ ” 

 Det som gör det hela ytterligare tillspetsat är att Emil och Oleg inspireras av film inte bara som våldsverkare men också som ”filmskapare” då de filmar sina illdåd med camcorder. I en scen vill Oleg förbättra ljussättningen innan de slutför mordet (en hemskt obehaglig scen). Deras mediemedvetenhet tar sig också uttryck i hur de sedan vill nyttja sitt ökändisskap för att bli rika genom att sälja banden och få bokkontrakt och tv-intervjuer. Det är en Rupert Pupkin-historia för 00-talet. En ytterligare detalj som vittnar om deras filmintresse är att de checkar in på ett hotell under namnet Frank Capra. 

Filmen spelades in 1999, men släpptes av olika anledningar inte förrän sommaren 2001, och händelserna i september samma år gjorde att filmen begravdes i yran som kom att definiera den nya eran. Post 9/11 var den här typen av budskap inte längre gångbart och amerikansk filmindustri gick in i full patriot-mode. 

Titeln 15 minutes är också värd att uppehålla sig vid. Titeln är inte helt förankrad i filmens innehåll, de skrev in det som en replik till Burns att han ”fått sina 15 minuter”, och i stort är det väl en kommentar på mediesamhället där alla ska få vara kändisar i 15 minuter, enligt det påstådda Warhol-citatet. Men nyligen upptäckta källor visar att detta är felattribuerat till konstprofilen, och att det i själva verket är påhittat av svenske museidirektören Pontus Hultén, som skrev det som en Warhol-citat i en utställningsbroschyr för att det lär som något han skulle kunna ha sagt!

15 minutes är en snurrig genremix, halvdan som actionfilm, men högintressant som tidsdokument som skär tvärs över det nexus som är pre-9/11 och den fördigitala eran. Medieforskaren Siegfried Zielinski skrev en gång en bok om ”cinema and television as entreactes of history”: han visste inte hur rätt han hade. 

 Svensk titel: ”En kvart”.

 

 Top 7 Kriminalfilmer med mediefokus: 

Blowup (1967)

Network (1976)

Blowout (1981)

Bennys video (1992)

Natural born killers (1993) 

Blair witch project (1999) (hedersomnämnande)

Nightcrawler (2014)

We live in Public (2009) (dokumentär)

/S
3-chip color. Adjustable shutter speed. Night vision. Infrared. Black and white.
Make your own movies. 
-Oleg blir förtrollad av videokameran (för hela 2200 dollar!)
 
"Visste du att De Niro fick göra Ronin som samhällstjänst för att han legat med en hora?" 
Så löd talbubblan i en Kellerman-strip, där gänget kollade igenom actionfilmer. En annan karaktär undrade om De Niro hade rånat en bank, pga hans medverkan i "15 minutes". Det lät så pass intressant att jag blev tvungen att nämna detta för S och kolla upp... och den var rätt vrickad!
 
"15 minuter" kretsar kring östeuropeerna Emil (Roden) och Oleg (MMA-kämpen Taktarov), nyanlända och labila immigranter som ägnar sig åt spontant ultravåld, vilket spelas in på en bulkig Digital8-videokamera. De suktar efter kändisskap, efter att ha sett brottslingar och psykiskt sjuka gärningsmän casha in på att tala ut i reality shows. En förvirrad tankegång som omfattar "insanity plea" och "double jeopardy" nämns senare i filmen, men oklart om planen var vattentät? 
 Som motpol får vi se kändispolisen Flemming (De Niro) och rookie-utredaren från brandkåren Warsaw (Burns), som ligger steget efter. 
 
Medias omoraliska roll i att sprida och profitera på våldsdåd, samt den stora massans slöa konsumtion löpte som en röd tråd hela filmen igenom. "We are consumers, bi-products of a lifestyle obsession", som Tyler Durden så träffande uttryckte det. Även myndigheterna var skyldiga, Warsaw blev utskälld av sin chef för att han inte tog för sig mer vid kontakt med pressen. Flemming lät senare brandkåren få äran att leda en presskonferens, för att blidka samma chef.  
En annan aspekt var våldsbrottslingar som döms till psykiatrisk vård, ska de inte dömas lika hårt som "friska" istället? Lite väl djupa frågestälningar i denna platta actionrulle, kan tyckas.
 
Emil och Oleg förstod att den berömde polisen var efter dem och tolkade det som en chans att bli ännu mer kända. De invaderade Flemmings lägenhet och band fast honom vid en stol. Trots detta bjöd han på värdigt motstånd och gav dem båda duktigt med stryk, innan de kunde ta livet av honom inför kameran. Skurkduon sålde därefter filmen på detta mord till den skrupelfria TV-värden för en mille, pengar som sedan användes för att rekrytera en stjärnadvokat. 
 
Framåt slutet splittrades den östeuropeiska duon, Emil såg sig själv som ensam stjärna och Oleg blev sårad (han var ju geniet bakom kameran!). Tack vare Olegs sparade filmmaterial kunde Emil genomskådas i slutet - den onda duon fick så sina straff. Warsaw sköt sönder Emil fullständigt, trots att gisslan var i relativ säkerhet, ändå gick han lugnt därifrån utan konsekvenser? 
En annan oklarhet var romansen mellan Warsaw och Daphne som blev hängande i luften - plötsligt behövde hon lämna landet hux flux.
 
Det är intressant att se filmen som exempel på vilka etniska stereotyper som var ok för 20 år sedan. Här har vi några öststatare med taskig brytning som röker, dricker vodka och ägnar sig åt konstant hänsynslöst våld, samtidigt som de hånar de veka amerikanerna och deras system. 
Vilket sammanträffande att filmen hade premiär precis halvåret före 9/11, för handlingen känns just som ur en tidigare era! Samma tankegång dök upp HÄR.
Jag tänkte också tillbaka på det relevanta stycket om "reel bad arabs" som nämndes HÄR.
Om 80- och 90-talet gick ifrån onda ryssar i skurkroll, verkar det som denna film åter placerade dem i rampljuset? 
 
/T
Flag Counter

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela