actionirutan.blogg.se

Två snubbar kollar blandad actionfilm och spånar fritt.

Hard to Kill (1990)

Publicerad 2022-08-29 21:12:00 i 90-tal, Tema: polisfilm,

Hard to kill (Bruce Malmuth, 1990, USA)
 
Det är dags för ännu ett experimentellt grepp här på "Action i rutan". Denna film har nämligen setts på en inspelad vhs-rulle från början på 90-talet, som min pappa spelade in när vi bodde i USA. Faktum är att han spelade in ganska mycket film från TV under åren i USA. Hela min uppväxt präglades av de där banden (samlingen lade grund för mitt filmintresse, och jag kunde bocka av många klassiker genom att se dem genom hans videokassetter). Hela barndomen fanns de där, vhs-banden. Det var över 200 kassetter, ofta med 3-4 filmer på vardera (farsan körde alltid på longplay). Alla var inte inspelade i USA, men de första, eftersom det var där han köpte den första VCR:en.

Jag blir lite rörd när jag tänker på banden, som otroligt nog finns kvar allihop på vinden i barndomshemmet. De har betytt mycket för mig. Kassetter utgör ett sorts band mellan mig och min tyvärr sedan länge avlidne far. Det började nog med att jag tittade på vissa band när jag var hemma sjuk från skolan. En som ofta spelades var kassett 199 : "Ferris Bueller's Day Off" (1986), My cousin Vinny (1992), Ensam hemma 2 (1992) och Turtles 3 (1993). Wow. Det roliga var att min pappa skapade en förteckning över innehållet på banden, en databas i excel. Jag skapade snabbt nya kolumner som hette "sett" och "vill se". Under några år i skolåldern så bockade jag av många många filmer. Tack vare pappas idoga inspelande såg jag t.ex. Isaach de Bankolés "Konsten att älska en neger" (1989) och FX 2 (1991). De flesta filmer är från perioden 1985-95 och det är kanske därför jag återkommer till den perioden. En sorts trygg bas, som påminner om barndomen och mer okomplicerade tider.

Vi ordnade vhs-kvällar hemma hos mig under skoltiden, bl.a. minns jag särskilt när jag och två kompisar tittade på "Goodfellas" (1990) för första gången (som kompisen L uttalade Goodfellás). Mina år i USA hade rustat mig nog för att inte göra slika misstag. Faktum är att banden blev också en länk till USA-tiden, som var stark för mig. Drömtiden i USA, mitt kontraliv som levdes där långt efter att jag kom hem. Det var som att jag hade två identiteter, vilket få i min närhet förstod. Tiden där gav mig en hemlig känsla av att vara amerikan som höll i sig under lång tid.

Banden från USA fungerade som identitetsförstärkare, men också som tidskapsel. Det faktum att det spelats in från TV gjorde att mycket av dåtidens reklamfilmer fångats på banden. Det var mycket reklam för snabbmat, och en som återkom var för bilmodellen Dodge Caravan. Otroligt nog fanns där också skämtvinjetter med Gilbert Gottfried som uteliggare. Annonsörrösterna var också härliga: "Spaceballs will return after these messages". Wow. Spaceballs såg jag många gånger.

Många saker pappa spelade in var av dubiös kvalitet, som t.ex. många b-actionfilmer och dussindramer. Men en film som kom med som faktiskt var bra på riktigt var Hard to Kill med Steven Seagal.
 
Hard to kill är den andra filmen i den serie av fem filmer som cementerat hans rykte som preeminent actionfilmskådis. Storyn är ganska standard, Seagal spelar Mason Storm, en snut som filmar en senators kriminella förehavanden och blir upptäckt. Han blir utsatt för senatorns inhyrda lönnmördare som invaderar hans hem. Där dör hans fru, hans son hoppar ut genom fönstret och hans själv hamnar i koma. Efter sju år i koma vaknar han till liv på grund av den extraordinära omvårdnaden hos hans sjuksköterska (Kelly Lebrock). Lönnmördarna är hack i häl på honom och är på sjukhuset direkt. De skjuter säkerhetsvakten, fysioterapeuten och är nära på att döda sjuksyrran men hon lyckas fly med den nytillkvicknade Seagal vars hela kropp förtvinat efter sju år i sjukhussäng. Han upptäcker att han varit borta länge när han ser på TV och märker att Johnny Carson ersatts av talkshowen "Geraldo".  Han börjar träna och svär en ed att hämnas på de som satt honom i koma. Han verkar inte bry sig så mycket om sin fru eftersom han börjar vänslas med Kelly Lebrock direkt (hon var också hans fru i verkliga livet). Denna träning illustreras med ett otroligt montage där Seagal står vid trädockan och stoppar rökelse i akupunkturnålar - allt tonsatt till ett distat 80-talsgitarrsolo.

Efter träningen påbörjar han sin attack mot senatorn och dennes hantlangare. Det är bra action, om än lite formelstyrt. Seagal är ändå Seagal... I slutet kommer polisen och Seagals rollfigur måste lägga beslag på sig själv för att inte avsluta senatorn fullständigt. Man borde räkna alla gånger någon ger sig på Seagal i denna film för actionscenerna bygger mycket på att Seagal blir approcherad av massa människor som ser rädda och taniga ut och Seagal slänger dem in i en bokhylla eller knäcker deras fotled eller bryter armen på dem. Seagal visar gång efter annan att han är svår att ta kål på, precis som titeln indikerar.

Filmen fick mig också att reflektera över komatosens filmhistoria, och komat som berättartekniskt grepp. Det var i svang under 90-talet, efter filmer som Mysteriet von Bülow (Barbet Schroeder, 1990). Senare även Medan du sov (Jon Turtletaub, 1995) och parodierna i Seinfeld-avsnittet The Comeback. En komapatient spelar även en stor roll i premissen för hyllade tyska filmen "Goodbye Lenin" (Wolfgang Becker, 2003).  

Seagal är en väldigt ovanlig person, vilket märks i intervjuer. Det är som att han konstant spelar tuffingrollen. Senare år har han närmat sig Ryssland, och tilldelades ryskt medborgarskap 2016.  Hans tredje fru är från Mongoliet. I en intervju beskrev Seagal sin folkliga bakgrund som en blandning av infödd amerikan ("my mother was a Mohawk") och rysk mongol. Andra källor uppger att hans föräldrar var från Irland och Sovjet. Siberian Times uppger att han gjort ett dna-test som visat Burjat-bakgrund i hans arvsmassa. Han uppger även att hans favoritscen från hela sin filmkarriär är i 2018 års Attrition där de slåss i en kryddbutik. Han spelar även bluesgitarr och spelade in några skivor under 2000-talets mitt.
 
 /S
Vilka associationer väcks till liv när man tänker på förkortningen VHS? Jag kommer så väl ihåg barndomens heminspelade videoband med diverse ryska barnfilmer och tecknat från parabolantennens skrala kanalutbud. Ett fåtal internationella titlar (i kartongsleeves!) förekom också, bland annat JP 2, MIB och Toy Story. De var tyvärr dåligt dubbade, dvs en oengagerad mansröst läste alla repliker rakt av, men det funkade ändå. Senare skaffade föräldrarna en VHS/DVD-spelare där de gamla banden digitaliserades. Jag fick äran att gå igenom alla skivor och indexera innehållet, vilket tog många helgmornar. 
 
Just Jurassic Park på VHS har jag ett starkt minne av från någon lektion på mellanstadiet: ett nedsläckt klassrum, kombon TV/VHS-spelare på en rullbar och hög hylla, den skrämmande intron med en raptor som försöker fly. Vi såg aldrig klart filmen den gången - jag frågade filmens ägare om jag kunde låna bandet, men icke. Men den pirriga känslan av att sitta i mörkret och invänta något läskigt, som långsamt byggdes upp, var oslagbar. Något liknande kände jag även vid ett biobesök på Spegeln 1998, under visningen av Godzilla. "Vad härligt att vara 12 år och kunna se såna här coola filmer", var min tanke, för gränsen var 11 år. Detta upplevdes som stort, för den första filmen jag någonsin såg på bio var "Flubber", som hörde till en helt annan genre. 
 
Men, det är dags avsluta bloggens långdragna polisfilmstema med en typisk Seagal-rulle! Jag låter filmdialogen tala för sig själv så man förstår vad som väntas:
 
"That's for my wife. Fuck you and die!"
Seagals sista ord till sin frus mördare som får en biljardkö genom halsen
 
 Filmen öppnar med att supersnuten Mason Storm (Seagal) smyger omkring på en mörk kaj och spanar på ett gangstermöte. Han lyckas fånga politikern Trent (Sadler) beställa ett senatormord på film! Tyvärr är i princip alla Storms kollegor korrupta, så när de överhör att han har den dyrbara kassetten stormar de hans hem. 
Frugan mejas ner, Mason antas dö av sina skador. 
Den ende hederlige kollegan O'Malley (Coffin) får höra att Storm plötsligt visar livstecken, så han får kvickt en anonym identitet och göms undan på en komaklinik. 
 
7 år senare: en skäggig Seagal vaknar till liv på avdelningen. Direkt är exkollegorna på jakt efter honom, vilket ger oss en komisk scen där han på sjukhussängen åker mellan hissar med hjälp av en mopp. Han lyckas fly med en sympatisk sjuksysters hjälp. Tydligen var hela poliskontoret korrupt förutom Storm och O'Malley, hur sannolikt är det? Vilket ledde till att en hel armé ex-kollegor lydde Trent och försökte mörda Storm. Mason tar skydd på en öde ranch där han med rekordfart kurerar sig medelst akupunktur. Sedan får vi se honom komma i form med bergslöpning (kass teknik), gymmande och fult boxande mot en planka. Plötsligt stormar beväpnade personer även ranchen, men Storm lyckas fly ännu en gång. Han tvingas söka upp sitt gamla hus för att leta fram kassetten i ett lönnfack, publicera den 7 år gamla videon och därigenom hämnas på Trent. 
 
Vi får upprepade gånger se bevis på aikidons överlägsenhet mot diverse tillhyggen, där handledskast och armlås utdelas på löpande band. Scenerna med det galna gänget som åker på välförtjänt stryk fick mig att le, just för att det är en sådan stereotyp som ofta syns på actionfilm. Seagal återupprepar i princip sin roll från "out for justice", när han slänger ifrån sig vapnet för att nyttja händerna mot flera motståndare. Som avslut bryter han foten på den knivviftande latinon, ouch. Filmen upplevs väldigt repetitiv och lik övriga hämndfilmer. Hjälten förlorar sin familj och antas vara död --> drar sig tillbaka för att slicka sina sår --> montage över träning/kator --> slutlig showdown där han tar kål på sina fiender. Seagal gör här en standardinsats - varken mer eller mindre. 
 
/T
Flag Counter

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela