Deep Blue Sea (1999)
Deep blue sea (Renny Harlin, 1999, USA)
Ett gäng marinbiologer samlas på en marinbas för att hitta botemedlet för Alzheimers sjukdom. Botemedlet hittar man genom att extrahera hjärnsaft från genmodifierade monsterhajar. Deep Blue Sea har därmed alltså en ganska weird premiss. Gänget består av några doktorer, en dykare, en ingenjör, en finansman och en andlig köksansvarig. En av doktorerna (som spelas av Stellan Skarsgård), blir snabbt upptuggad av en av hajarna. Direkt efter detta första dödsoffer (uppnått genom att hajarna rycker i en vajer som sitter fast i en helikopter(!)) vrids stämningen på marinbasen upp avsevärt. Nervositeten sprider sig bland personalen och spänningen ökar.
Nästa drag av superhajarna är att aggressivt använda en sjukhusbår som undervattensprojektil för att krossa en glasvägg som leder direkt in i laboratoriet. Detta skapar en ohygglig översvämning på marinbasen, och varningsalarmen börjar ljuda. Ledardoktorn Susan förklarar att hajarna fått övernaturlig intelligens på grund av de genmodifieringar hon utfört - vilket är tänkt att förklara deras innovativa sabotageförsök. Strax därefter faller en ny person offer för hajarnas överintelligens - i en klassisk dråplig scen blir finansmannen biten itu mitt i ett passionerat tal för att höja gruppens självförtroende. Samtidigt plaskar LL Cool J och hans gröna papegoja runt med en aluminiumstekpanna i sina desperata försök att fly undan IQ-hajarna. Man hinner med en omotiverad bikiniscen med den kvinnliga marinbiologen innan även hon förolyckas i kampen med mutant-hajarna. Mot slutet lyckas hiphopkocken pressa in sitt krucifix i hajens öga och därigenom diminuera dess våldskapital, och så småningom triumfatoriskt besegra de biologiska köttmissilerna som slaktat nästan alla hans kompisar.
Det som slår mig mest av att se denna film är att man gör inte actionfilmer på det här sättet längre. Eller är det jag om inte bryr mig om att se dess samtida motsvarigheter? Det är otroligt mycket överflödigt våld, onaturliga explosioner och all-out förstörelse. Är det kul att se? Jag vet inte. Det känns otrovärdigt för hajen att bryr sig om att vara ond... och hajen i den här filmen (som man i sammanhanget inte ska glömma är från 1999) ser skrattretande pixlig ut. Deep Blue Sea representerar en return-to-form för regissören Renny Harlin (Cliffhanger, Cutthroat Island) och var en framgångsrik film i biosammanhang. Den spelades delvis in i samma vattentank som skapades för att filma 1997 års storfilm Titanic, men blev aldrig lika hyllad som den kapsejsningsfilmen. Jag skulle nog inte rekommendera någon att se Deep Blue Sea idag - den är inte tillräckligt cool eller rolig för att det ska vara värt det.
Nästa drag av superhajarna är att aggressivt använda en sjukhusbår som undervattensprojektil för att krossa en glasvägg som leder direkt in i laboratoriet. Detta skapar en ohygglig översvämning på marinbasen, och varningsalarmen börjar ljuda. Ledardoktorn Susan förklarar att hajarna fått övernaturlig intelligens på grund av de genmodifieringar hon utfört - vilket är tänkt att förklara deras innovativa sabotageförsök. Strax därefter faller en ny person offer för hajarnas överintelligens - i en klassisk dråplig scen blir finansmannen biten itu mitt i ett passionerat tal för att höja gruppens självförtroende. Samtidigt plaskar LL Cool J och hans gröna papegoja runt med en aluminiumstekpanna i sina desperata försök att fly undan IQ-hajarna. Man hinner med en omotiverad bikiniscen med den kvinnliga marinbiologen innan även hon förolyckas i kampen med mutant-hajarna. Mot slutet lyckas hiphopkocken pressa in sitt krucifix i hajens öga och därigenom diminuera dess våldskapital, och så småningom triumfatoriskt besegra de biologiska köttmissilerna som slaktat nästan alla hans kompisar.
Det som slår mig mest av att se denna film är att man gör inte actionfilmer på det här sättet längre. Eller är det jag om inte bryr mig om att se dess samtida motsvarigheter? Det är otroligt mycket överflödigt våld, onaturliga explosioner och all-out förstörelse. Är det kul att se? Jag vet inte. Det känns otrovärdigt för hajen att bryr sig om att vara ond... och hajen i den här filmen (som man i sammanhanget inte ska glömma är från 1999) ser skrattretande pixlig ut. Deep Blue Sea representerar en return-to-form för regissören Renny Harlin (Cliffhanger, Cutthroat Island) och var en framgångsrik film i biosammanhang. Den spelades delvis in i samma vattentank som skapades för att filma 1997 års storfilm Titanic, men blev aldrig lika hyllad som den kapsejsningsfilmen. Jag skulle nog inte rekommendera någon att se Deep Blue Sea idag - den är inte tillräckligt cool eller rolig för att det ska vara värt det.
/S
Företaget Chimera sponsrar upprustningen av en WW2-ubåtsbas ute i oceanen till ett högteknologiskt undervattenlabb, där arbetet leds av forskaren Dr. McAlester (Burrows), traumatiserad av sin fars sjukdom och fanatiskt besluten att besegra Alzheimer's till varje pris.
En försökshaj rymmer och skapar rubriker, varför VDn för Chimera, Franklin (Jackson) hotar med att dra in sponsringen, eftersom att deras aktier riskerar störtdyka när börsen öppnar efter helgen. Dr. McAlester går all in och ber VDn hälsa på under samma helg för att se framsteg (or I'll pack the lab myself). Samma kväll minglar gänget med Franklin, som berättar om en ökänd lavinolycka han överlevt, där några personer omkom. Franklin lär också känna hajtämjaren Carter Blake (Jane), som har ett trassligt förflutet, bland annat ett fängelsestraff för smuggling. Han vill bara syssla med sin passion för hajar och ta det lugnt.
Med en handfull personer ur helgskiftet, extrem tidspress samt en annalkande storm blir det minst sagt svårt att utföra ett lyckat experiment.
Först verkar allt gå bra, gänget extraherar den dyrbara substansen och konstaterar att den fungerar!
Jublandet blir dock kortvarigt när en forskare (spelad av Stellan Skarsgård!) blir av med armen i en dramatisk scen, en räddningshelikopter kallas in för att evakuera honom. Maximal otur leder till att vinschen går sönder och fäller hans bår i vattnet, något som hajen kan utnyttja. Den drar helt enkelt båren under vattnet så att helikoptern kraschar in i ubåtsbasen, massvis med explosioner följer. Sedan använder hajen båren som murbräcka för att krossa labbets observationsfönster.
Hajarnas intelligens förbluffar Franklin, varför Dr. McAlester tvingas erkänna att de använt genterapi för att förstora hajarnas hjärnor. Bara den vägen kunde man få tillräckligt med substansen de var ute efter.
Huvudpersonerna behöver nu fly upp till ytan, medan basen bärjar svämma över. Tyvärr befinner de sig också på nivå -2 och behöver klura ut hur de ska ta sig ut då trapphuset svämmat över. Hela basen sjunker också långsamt, varför de inte kan invänta hjälp. Den enda vägen är att ta sig ner till nivå -3 för att fösöka fly i basens miniubåt. Men typiskt nog är den redan saboterad av hajarna när de kommer dit. Gänget börjar bråka om vad de ska göra härnäst, men Franklin avbryter dem. Han håller ett brandtal där en mörk sanning om lavinolyckan kommer fram (de omkomna mördades av resterande överlevande) och uppmanar dem att hålla sams. Han har också en ide om hur de ska fly, men en haj kommer plötsligt upp och sliter bort honom.
Den religiöse kocken "Preach" (LL Cool J) hänger i köket med sin papegoja och isoleras från resterande när katastrofen inträffar. Han korkar upp en flaska vin och börjar utforska vad som hänt. En haj slukar hans papegoja och låser in honom i en gasugn. Preach lyckas trots detta spränga hajen och ta sig till de andra.
Till slut kan överlevarna fly till ytan via en nödlucka - de skickar först upp brandsläckare som lockbeten. De söker därefter skydd bland ruinerna ovanför vattenytan, och inser att generation 1-hajen planerat att fly. Hajarna tvingade alltså gänget att svämma över olika delar av basen för att den skulle sjunka mer och mer. Målet var att fly via de mindre hållbara stängslen som då hamnade under ytan. Dr McAlester offrar sig själv för att hajen inte ska fly alltför snabbt, och Carter med Preach's hjälp kan då spränga den.
Jag gillar filmen, som levererar spänning trots sina hopplöst föråldrade CGI-scener (se bild!). Det blir en sorts symbios utav undervattensthriller och 90-talets skräck för ondskefull genteknik/kloning. Det förekommer ett överflöd av undervattenscener, vågor som sveper folk genom korridorer, prat om trycket, men det är trots allt en undervatten-actionulle, så det får accepteras.
Renny Harlin briljerar med sin kreativitet vad gäller grymma sätt att dö på, åtminstone där hajar är inblandade.
/T
