Experimentell text #1
Scener som etsat sig fast trots att man inte kan placera dem
En suddig bild av någon som plingar på hos en blind tant. Ett halvdisigt minne av några gula tecknade figurer som skrattar. En italiensk by där ett jättestort ägg uppenbarar sig en dag.
Detta är tre verkliga minnesfragment av filmer sedda i barndomen, som har etsat sig fast utan att ha blivit identifierade. Den typen av minnen utgör en sorts psykisk efemera som får nästan mytisk status, särskilt i vår rationalitetsvurmande samtid.
Jag insåg hur vanlig denna företeelse var när jag läste rapporten "Folkvald kultur" där alla Sveriges riksdagsledamöter 2009 fick besvara en enkät om sina största kulturupplevelser. Påfallande många svar var just av typen "en film jag såg en gång på tv med en spion", eller "när jag var liten berördes jag av en film om en pojke och hans hund". Det känns poetiskt på något sätt, att många av våra största upplevelser hänger på sköra trådar, utan namn eller sammanhang.
Ofta upphöjs dessa korta minnen av det annars bortglömda till en sorts nyckel till ens förflutna, en nyckel med ett löfte att återbesök till det som gjorde så stort intryck skulle innebära en själslig katarsis och exaltation. Jag kan meddela att denna skribent varit med om denna filmälskarens minnesdans, och upplevt högst varierande resultat. Ibland uppstår en upphöjd rening, men oftare blir det snarare tvärtom: besvikelse och modstulenhet.
Jag har också hjälpt bekanta att förlösa denna sorts halvglömda fragment, bland annat genom kreativt googlande - den italienska äggfilmen som min kompis såg som barn lyckades jag identifiera som "Kaos" av bröderna Taviani från 1984. Han såg om den, men minnet av upplevelsen överglänste tydligen återbesöket.
En av mina egna sådana här scener är en amerikansk film där en ung kille knackar på hos en tant som visar sig vara blind. Vad kan det ha varit? Jag vet inte, och jag gillar tanken på att aldrig få veta. Ignoramibus. Eller är det ignorabimus? Däremot förstod jag att de skrattande gula figurerna var familjen Simpsons, som jag måste sett som litet barn. Troligen är detta fenomen ytterst tidsbundet till den numera i stort sett avslutade perioden då tablå-tv dominerade vårt underhållningsutbud. En annan kulturell effekt som talar mot fortlevnaden för detta undermedvetna minnesfenomen är den strida ström av nytt material ("innehåll") som når oss varje dag jämfört med min (och mina generationskamraters) uppväxttid, 1990-talet. Det borde finnas en Simon Reynoldsk poäng att göra här, men jag vet inte riktigt vilken det skulle vara. Filmen är död, sa de förut. Kanske inte helt sant, men... nånting har förändrats.
Detta är tre verkliga minnesfragment av filmer sedda i barndomen, som har etsat sig fast utan att ha blivit identifierade. Den typen av minnen utgör en sorts psykisk efemera som får nästan mytisk status, särskilt i vår rationalitetsvurmande samtid.
Jag insåg hur vanlig denna företeelse var när jag läste rapporten "Folkvald kultur" där alla Sveriges riksdagsledamöter 2009 fick besvara en enkät om sina största kulturupplevelser. Påfallande många svar var just av typen "en film jag såg en gång på tv med en spion", eller "när jag var liten berördes jag av en film om en pojke och hans hund". Det känns poetiskt på något sätt, att många av våra största upplevelser hänger på sköra trådar, utan namn eller sammanhang.
Ofta upphöjs dessa korta minnen av det annars bortglömda till en sorts nyckel till ens förflutna, en nyckel med ett löfte att återbesök till det som gjorde så stort intryck skulle innebära en själslig katarsis och exaltation. Jag kan meddela att denna skribent varit med om denna filmälskarens minnesdans, och upplevt högst varierande resultat. Ibland uppstår en upphöjd rening, men oftare blir det snarare tvärtom: besvikelse och modstulenhet.
Jag har också hjälpt bekanta att förlösa denna sorts halvglömda fragment, bland annat genom kreativt googlande - den italienska äggfilmen som min kompis såg som barn lyckades jag identifiera som "Kaos" av bröderna Taviani från 1984. Han såg om den, men minnet av upplevelsen överglänste tydligen återbesöket.
En av mina egna sådana här scener är en amerikansk film där en ung kille knackar på hos en tant som visar sig vara blind. Vad kan det ha varit? Jag vet inte, och jag gillar tanken på att aldrig få veta. Ignoramibus. Eller är det ignorabimus? Däremot förstod jag att de skrattande gula figurerna var familjen Simpsons, som jag måste sett som litet barn. Troligen är detta fenomen ytterst tidsbundet till den numera i stort sett avslutade perioden då tablå-tv dominerade vårt underhållningsutbud. En annan kulturell effekt som talar mot fortlevnaden för detta undermedvetna minnesfenomen är den strida ström av nytt material ("innehåll") som når oss varje dag jämfört med min (och mina generationskamraters) uppväxttid, 1990-talet. Det borde finnas en Simon Reynoldsk poäng att göra här, men jag vet inte riktigt vilken det skulle vara. Filmen är död, sa de förut. Kanske inte helt sant, men... nånting har förändrats.
/S
Det är något speciellt med filmer man sett för länge sedan och inte riktigt minns. Ibland är det bitar av handlingen, ibland endast lösryckta scener eller dialog. De ligger där, i bakhuvudet, och dyker upp då och då, utan att man orkar forska vidare och försöka hitta källan.
För mig handlar det mest om filmer jag sett som barn, oftast actionrullar på fredagskvällen (faktum är att jag vanligtvis inte pallade kolla klart och lade mig halvvägs i filmen). Många scener är så vaga så man kunde tro det var något man sett i en dröm.
En sådan scen som jag länge (säkert 20 år!) grubblade över var en hackerscen, där datageniet i realtid visade hur han lurade FBI:s spårning. Det var en karta där signalen studsade över jordklotet, och slutligen ledde FBI till deras egna nätverk.
Det var så kallade "spikes" med, vad jag mindes (vad det nu betyder).
Jag misstänkte länge att det var ett avsnitt av BUGS jag hade sett - tills jag av en ren slump nyligen bestämde mig för att se om Goldeneye, och blev helt lyrisk när denna scen upprepade sig - jag mindes detaljerna förvånansvärt bra!
Just Bondfilmerna minns jag annars ganska bra, kan det vara ZTV som körde Bondtema varje vecka under en period, med återkommande reklam för Avanza.
Likaså var det med en vag scen där monster hoppade runt och åt upp landskapet - man skulle kunnat tro det rörde sig om något tecknat. Det visade sig långt senare att jag hade kollat på Langoljärerna, en flummig Stephen King-miniserie.
Jag misstänker också att jag såg delar av "Cube" för länge sedan, för när jag såg om den för ca 10 år sedan var flera scener otroligt bekanta.
Annars återkommer scener ur en svartvit gangsterfilm då och då:
Huvudpersonen blir förhörd, tår slås sönder med en hammare. Någon triadliknande maffia figurerar också, men jag har hittils inte kunnat klura ut vilken film det handlar om.
Huvudpersonen blir förhörd, tår slås sönder med en hammare. Någon triadliknande maffia figurerar också, men jag har hittils inte kunnat klura ut vilken film det handlar om.
Man kanske inte vill veta, utan bara fortsätta konsumera actionfilm från det förflutna, och hoppas på fler filmrelaterade aha-upplevelser?
/T
