Universal Soldier (Roland Emmerich, 1992, USA)
Tidig Roland Emmerich-rulle som blandar element av terminator, the philadelphia experiment och deer hunter, med två amerikanare som deltog i vietnamkriget som sen blir del av ett hemligt militärprojekt 25 år senare. Det smått skrattretande med öppningsscenens porträtt av amerikansk patriotism är att soldaterna spelas av en svensk och en belgare (i regi av en tysk!). Det är tidig 90-talsaction på högvarv, med slowmotion-skottsalvor, headshots och överdrivet kulsprutevåld. Även återkommande explosioner och en och annan kantrande chevrolet station wagon.
Soldaterna läggs alltså i packad is och värms upp långt senare för att utföra uppdrag som cyborgsoldater. De utnyttjas till att oskadliggöra terrorister som tagit gisslan vid den filmiska Hoover-vattenreservoaren. I samband med detta får en tv-journalist nys om saken och börjar snoka i unisol-projektet. Pga ett kvardröjande mänskligt minne blir en av univsolderna (Van Damme) olydig och räddar journalisten i samband med en konfrontation. Den andra soldatmaskinen (Lundgren) tar upp jakten på dem.
Det som följer är en jakt genom sköna ökenmiljöer från nevada och grand canyon. Detta varvas med lite putslustiga scener där van damme går runt utan kläder. Även flummiga scener där brysselmusklerna fajtas med legioner av rednecks, och en sekvens där Dolph gisslantar en matbutik och tuggar i sig obscena mängder rått kött. Unhinged!
Efter en hisnande lastbilsjakt genom en känd kanjon återförenas den goda unisolen med sina franska föräldrar. Den sista konfrontationssekvensen hade kunnat skippas, man kände sig redan färdig vid 90-minutersstrecket. Trots detta var filmen ändå bättre än jag mindes den, vilket inte säger så mycket. Det är trots allt svårt att ta van Damme på allvar.
Men man ska minns att både Dolph och JCvD hade sina storhetsperioder kring 1992. Ytterligare buzz om filmen skapades genom en låtsasfejd mellan dem som utspelades under filmfestivalen i Cannes det året: Jean-Claude Van Damme vs. Dolph Lundgren [Cannes, 1992]
Detta var för övrigt Dolphs sista film innan ett långt direct-to-video-streak. Samtidigt var det Emmerichs start på sin 90-talsguldperiod med nästföljande filmer som Sstargate, ID4 och Godzilla.
Det verkar ha gjorts fem uppföljare i olika sammanhang och olika skådisar. Det tål också att påpekas att detta är den fjärde van Damme-filmen i bloggen. Kanske lite overkill?
Jag bodde i USA när den här filmen kom. Kritikern John Ganz skrev nyligen en bok om det tidiga 90-talet och specifikt 1992 som en vändpunkt i amerikansk historia, vars efterföljder vi ser än idag. Några saker som hände det året var LA-upproren, bosnienkriget, camp david, och att sverige vann hockey-VM. Clinton blev president samtidigt som Birgit Friggebo sjöng ”We shall overcome” i Tensta. Jag minns hur det var att komma tillbaka till dagis hösten -92.
/S
Ett topphemligt, osanktionerat projekt går ut på att soldater som stupat under strid återanvänds som en levande död specialstyrka. De behandlas med ett medel som får alla skador att självläka under nedfrysning.
Under intron får vi se hur effektiva dessa mördarmaskiner är, när de befriar gisslan och har ihjäl terrorister som tagit över Hoover dam.
Två av dessa "go way back": sergeant Scott (Dolph) och menige Luc Deveraux (van Damme) börjar återfå gamla minnen från Vietnam där de hade ihjäl varandra, trots projektets frekventa "memory wipes".
Scott blev där galen och samlade på vietnamesers öron som troféer. Luc försökte rädda oskyldiga civila. Pga. dessa flashbacks slutar Luc lyda order och flyr med journalisten Roberts (Walker) som upptäcker detta scoop, de behöver hålla sig undan den resterande styrkan som följer efter i sin oumbärliga lastbil-ombyggd-till-högkvarter. Utöver militärerna ingår också några vetenskapsmän som servar soldaterna med nedkylning och näring.
Luc har svårt att anpassa sig till livet utan det militära. Utan trailerns frys behöver han söka upp isbad för att inte överhettas. Han äter också enormt mycket, som resultat thrashar han en hel diner och slår ner dess uppretade stammisar - att man betalar för maten hade han ingen aning om!
Resterande universella soldater är på jakt men ligger ständigt steget efter. Slutligen ballar Scott ut fullständigt, dödar sina befäl som ger order om att avbryta och forsätter jakten på Luc.
Som förväntat är rullen fylld utav fartfylld action, eldväxlingar, slagsmål och biljakt. Det militaristiska temat påminde stundtals om Soldier. Ploten var intressant, men det var lite för många opassande komediinslag som sänkte stämningen (där tog sökandet efter "tracking device" priset).
Rekommenderas till fans av tidiga van Damme-filmer, som bonus får man här även en klockren Dolph i rollen som PTSD-galning!
Som kuriosa kan nämnas att jag under denna sommar vallfärdade (läs: lunchjoggade) till Palais des festivals i Cannes där jag också vidrörde van Dammes handavtryck från -91!
/T
