actionirutan.blogg.se

Två snubbar kollar blandad actionfilm och spånar fritt.

Raw courage (1984)

Publicerad 2024-02-08 21:11:10 i 80-tal,

Raw courage (Robert L. Rosen, 1984, USA)

Tre löparamatörer ska genomföra en 115 km lång ultramara genom new mexikos ökenlandskap. En 20-åring, en familjefar runt 50 och en i 30-årsåldern. De snörar på sig sina saucony, klibbar in tårna med vaselin och ger sig ut. De avvinkas av varsin person som vittnar om deras livssituation; en överbeskyddande pappa, en fru och en flickvän. Tanken är att avvinkarna ska välkomna de tre löparna vid mållinjen i staden Glory dagen efteråt, vilket sammanfaller med Pioneer day-paraden som firas varje år i forna vilda västern. 

 Med glidande helikopterperspektiv får vi följa löparna på sitt spår genom öknen. Genom flashbacks ser vi även vad som pågår i deras tankar, med relationsproblem, familjebekymmer och vilja att bryta loss från en förälder. Pappan i gänget framställs som någon som drar ut och springer när det blir jobbigt hemma. 20-åringen tänker på tjejer och 30-åringen tvekar inför tanken att binda sig. Det är även han som är den som planerat utflykten, och han har placerat ut förnödenheter och tält efter två tredjedelar av sträckan.

 Något som dock inte var med i planeringen är att just i området som de springer pågår en sorts paramilitär övning av en otillräknerlig prepper-vigilante-klubb. Hobbymilitärerna chockar löparna med ett bakhåll där det fram framgår att möp:arna är svältfödda på att något ska hända. Löparna vill inte skapa något trubbel och vill bara fortsätta mot målet. De ger lite vilseledande information om vart de ska, för att undvika vidare trubbel, men resultatet blir tyvärr motsatsen.

 Militärerna använder den vita lögnen som en förevändning att fortsätta harcelera motionärerna, och det blir tydligt att de är ute efter blod. Vad som fortsätter är en överlevnadsstory där löparna inte bara behöver kämpa mot ökensolen, tröttheten efter 100+ km löpning och bristen på förnödenheter utan även mot ett gäng vansinniga reservister med maskingevär.

Filmen håller spänningen hög helt igenom filmen, och är man själv löpare känns filmen kanske ännu mer levande. Manuset är enkelt men effektivt, och ett plus är också cool musik av kompositören Johnny Harris. Rekommenderas för fans av 80-talsfilm! Fem andra filmer där löpträning har en framträdande roll: 

 An Unmarried Woman  (Pul Mazursky, 1978)

Running (Steven Hilliard Stern, 1979)

Personal Best (Robert Towne, 1982)

Rocky III (Sylvester Stallone, 1982)

On the Edge (Rob Nilsson, 1985)

/S

"I'm so far beyond scared you don't wanna know about it"
 
Filmen öppnar med ett montage. Kroppsdelar smörjs generöst in med vaselin. Väskor packas med chokladbars och vatten. Casio-handledsur knappas in. Löparskor snöras på. 
Det är tre långdistansaficionados som laddar inför ett ultralopp - hisnande 70 miles (113 km) genom öknen på en öde väg! Familjemedlemmar tar farväl och lovar möta upp dem vid mål nästkommande dag, därmed påbörjas den första kilometern av många. Ungefär halvvägs väntar en caché med förnödenheter och bivack. 
 
Loppet går som planerat ända tills en grupp grönklädda människor hoppar fram i ett bakhåll. De visar sig vara ett sektliknande gäng civila preppare/överlevare som på helgerna leker krig, dvs övar inför "the crunch", en kommande konflikt. De lyder blint sin ledare som titulerar sig "colonel". 
Löparna släpps fria, men protesterar gruppmobbning av en ung rekryt, vilket leder till gruff. När en av löparna efteråt råkar avlida av ett olyckligt slag startar en dödlig jakt, gänget vill stoppa de resterande tävlande från att ta sig till civilisationen och larma polisen.
 
Av någon oförklarlig anledning vågade låtsassoldaterna inte hoppa av sina motocrossar - inte ens när två pers på en cross försöker forcera en brant klippa! 
Samtidigt vågade löparna inte heller bruka crossarna vars förare ramlat av, åtminstone tidigt i filmen. Slagsmålsscenerna var rätt lama, de bestod mest av skrik och brottning i sanden. De flesta dödsfallen i filmen berodde på att folk pga egen dumhet föll och prickade stenar med huvudet, eller rullade ner för klippor. Vid ett fåtal gånger fick löparna dräpa motståndarna i självförsvar. 
 
Jag var inställd på att filmen endast skulle handla om löpning, men blev positivt överraskad av att även friklättring i löparskor visades! Lättare scrambling övergick snabbt i tuffare teknisk klättring - till sköna syntar i en lång sekvens med coola förstapersonsvyer.  
 
 Jag själv som löptränar regelbundet och hyser stor respekt för ultradistanser diggade såklart denna film! Det var intressant att se vilken utrustning löpare hade på 80-talet, dvs stora TNF-midjebälten och minimalt, med dagens mått, dämpade skor (eller retro-trainers, som de kallas idag). Ökenlöpare 2024 kanske hellre hade föredragit trail-skor, kepsar och vätskevästar? 
 
Låtsasmilitärerna var riktigt kassa, de kunde knappt slåss och hade överdrivet usel kondition - efter att löparna saboterade deras krossar fick man se dem springa helt handikappat och kippa efter andan redan efter några hundra meters förföljelse till fots. Kanske en dold uppmaning till att börja löpträna? Inte heller kunde de sätta ut vaktposter i sitt läger utan alla låg bara och sov i dagsljus. Kanske var colonel Crouses (som för övrigt fick mig att tänka på Chesterstons colonel Cray) träning inte så seriös när allt kommer omkring. 
 
Utöver löpningen och kampen för överlevnad kunde man följa hur den initiellt mesige Pete (Cox) utvecklades till en kvicktänkt och modig ledare. Hans galna plan, att smyga in i fiendelägret och sabotera deras krossar funkade perfekt! 
 
Filmaffischen var tuff, men på den syns pilar i ett hölster vilket inte förekom alls i filmen. Lite synd, för det hade i sådant fall förekommit både Surviving the game och Hard taget, andra människojaktsfilmer som avhandlats! Även fast filmen hade några segare tillfällen (varför så många flashbacks?) vägde jaktscenerna upp, ljudspåren passade också bra. 
 
/T
Flag Counter

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela