Split Second (1992)
Split Second (Tony Maylam & Ian Sharp, 1992, UK)
En legend gick bort i somras. Den 19 juli drog holländska skådespelaren Rutger Hauer sin sista suck och därmed gick en hel era av actionfilmer i graven. Vi har redan recenserat tre filmer ur Hauers mångfacetterade produktion (hans imdb-profil räknar uppåt 137 "acting credits"), och nu följer en fjärde: framtidsrysaren från det förflutna, Split Second.
Filmen öppnar i ett översvämmad och av växthuseffekten sargat London. Mörkt, kargt och fullt av råttor; så ser London ut i filmens 2008. Däri dväljs Harley Stone (Rutger Hauer), en hårdkokt amerikansk poliskomissarie på jakt efter en seriemördare som härjat i staden - som också, visar det sig senare, dödat hans kollega och bästa vän. Öppningsscenen i en punkklubb med striptease och aggressiv stämning introducerar oss till Stones värld. Han beställer kaffe när han blir erbjuden en drink och rätt vad det är så har mördaren krävt ett nytt offer. Stone blir tilldelad en ny partner, nörden från Oxford Dick Durkin, som använder krångliga ord och gör tai-chi på motorhuven. Samtidigt dyker en gammal flamma upp som får övernatta i Stones stökiga kyffe till lya. Dessa tre tar upp jakten på denna mördare vars handlingar framstår som mer och mer omänskliga. Han skickar sina offers hjärtan på is till polisstationen, kompletta med obehagliga bitmärken. Han lämnar tecken med ockulta symboler i samband med sina dåd. Den sista uppgörelsen sker i Londons underground där de slutligen tar kål på denna monstrositet genom att elchocka vattnet.
Låt mig säga såhär: Filmen är cool. Filmen är också dålig. Det finns ingen motsättning mellan dessa två utsagor, egentligen. Hauer är stencool i sin desperat paranoida manlighet och miljön är dystopiskt stämningsfull. Produktionen har mer än en liten utsträckning inspirerats av filmer som Blade Runner och Alien, men trots detta hittar den sitt eget territorium, inte minst på grund av den engelska omgivningen och London-miljöerna. Det finns också en miljöförstöringstematik i bakgrunden, något som var i ropet kring 1992, och som uppmärksamma läsare kan notera även har en ny aktualitetsperiod i vår egen samtid. I början av 90-talet talades det om växthuseffekten och ozonlagret och det ordnades globala miljökonferenser i Rio de Janeiro, där ett nytt globalt klimatavtal antogs av FN. Även den tecknade serien Captain Planet and the Planeteers var i ropet, som nu nästintill fått en verklig version i våra dagar med underåriga klimatativister som Greta Thunberg och hennes efterföljare. Men Split Second lägger inte så mycket tid på klimatfrågan i själva filmen, den använder den mest som en anledning att ha coola nedgångna cyberpunk-miljöer i fin skildring av år 2008 (som för övrigt inte alls stämmer överens med det 2008 som vi som verkligen var där genomlevde).
Split Second må misslyckas på en mängd punkter - den kan inte bestämma sig om den vill vara en kriminalfilm eller en monsterfilm, mördarens motiv förklaras aldrig och pacingen är lite off - men det hindrar inte tittaren från att uppskatta den som en habil actionrulle. Det är nämligen inte alltid filmteknisk integritet som är det viktigaste för den här sortens filmers framgång. Det är snarare coola vapen och dräpande dialog. Split Second har båda. Dock undrar jag varför filmen fick titeln Split Second - inget i filmen syftar på dessa ord.
Filmen öppnar i ett översvämmad och av växthuseffekten sargat London. Mörkt, kargt och fullt av råttor; så ser London ut i filmens 2008. Däri dväljs Harley Stone (Rutger Hauer), en hårdkokt amerikansk poliskomissarie på jakt efter en seriemördare som härjat i staden - som också, visar det sig senare, dödat hans kollega och bästa vän. Öppningsscenen i en punkklubb med striptease och aggressiv stämning introducerar oss till Stones värld. Han beställer kaffe när han blir erbjuden en drink och rätt vad det är så har mördaren krävt ett nytt offer. Stone blir tilldelad en ny partner, nörden från Oxford Dick Durkin, som använder krångliga ord och gör tai-chi på motorhuven. Samtidigt dyker en gammal flamma upp som får övernatta i Stones stökiga kyffe till lya. Dessa tre tar upp jakten på denna mördare vars handlingar framstår som mer och mer omänskliga. Han skickar sina offers hjärtan på is till polisstationen, kompletta med obehagliga bitmärken. Han lämnar tecken med ockulta symboler i samband med sina dåd. Den sista uppgörelsen sker i Londons underground där de slutligen tar kål på denna monstrositet genom att elchocka vattnet.
Låt mig säga såhär: Filmen är cool. Filmen är också dålig. Det finns ingen motsättning mellan dessa två utsagor, egentligen. Hauer är stencool i sin desperat paranoida manlighet och miljön är dystopiskt stämningsfull. Produktionen har mer än en liten utsträckning inspirerats av filmer som Blade Runner och Alien, men trots detta hittar den sitt eget territorium, inte minst på grund av den engelska omgivningen och London-miljöerna. Det finns också en miljöförstöringstematik i bakgrunden, något som var i ropet kring 1992, och som uppmärksamma läsare kan notera även har en ny aktualitetsperiod i vår egen samtid. I början av 90-talet talades det om växthuseffekten och ozonlagret och det ordnades globala miljökonferenser i Rio de Janeiro, där ett nytt globalt klimatavtal antogs av FN. Även den tecknade serien Captain Planet and the Planeteers var i ropet, som nu nästintill fått en verklig version i våra dagar med underåriga klimatativister som Greta Thunberg och hennes efterföljare. Men Split Second lägger inte så mycket tid på klimatfrågan i själva filmen, den använder den mest som en anledning att ha coola nedgångna cyberpunk-miljöer i fin skildring av år 2008 (som för övrigt inte alls stämmer överens med det 2008 som vi som verkligen var där genomlevde).
Split Second må misslyckas på en mängd punkter - den kan inte bestämma sig om den vill vara en kriminalfilm eller en monsterfilm, mördarens motiv förklaras aldrig och pacingen är lite off - men det hindrar inte tittaren från att uppskatta den som en habil actionrulle. Det är nämligen inte alltid filmteknisk integritet som är det viktigaste för den här sortens filmers framgång. Det är snarare coola vapen och dräpande dialog. Split Second har båda. Dock undrar jag varför filmen fick titeln Split Second - inget i filmen syftar på dessa ord.
Hauer gör en fullgod insats som tuffing (dessutom i liknande svid som i Wanted Dead or Alive, recenserad av oss här [LÄNK]) och de andra skådisarna gör också helt okej rolltolkningar. Den här filmen signalerade en ny vändning för Hauers skådespelargärning, bort från den mer ansedda delen av filmvärlden, och mot slutet av 90-talet gjorde han fler och fler lågbudgetproduktioner och dussinfilmer som gick direkt till VHS. Han fick ett visst uppsving på 2000-talet då han var med i bl.a. Sin City och Batman Begins. Samma år gjordes en holländsk dokumentär om Hauer där tittaren får följa med till hans hem i Hollywood amtidigt som han berättar om sitt liv som skådespelare. I hemmet har han bland annat en stor samling miniatyrhus som han samlat på sin sig under alla sina resor.
Hauer fortsatte att vara aktiv som skådespelare, och faktum är att de roller han senast spelade in ännu inte ens är släppta och genomgår fortfarande post-produktion. Detta gör det ännu kusligare att det bara för två år sedan florerade ett rykte att Rutger Hauer gått bort och en våg av kondoleans-uppdateringar spred sig på sociala medier innan ryktet visade sig vara falskt. Denna gång två år senare är det dock av allt att döma sant.
Tack Rutger, för alla gånger du förgyllt en film med din närvaro.
/S
Filmen utspelar sig 2008, i ett dystopiskt, smogtäckt och delvis översvämmat London som plågas av en råttinfestation pga. klimatförändringar.
För att citera en inte alltför okänd filmrecensent: "det är lite speciellt med filmer som utspelar sig i en framtid som förflutit, det är som ett parallellt universum", jag håller fullständigt med.
Rutger Hauer spelar Harvey Stone, en tuff men hårt traumatiserad snut som lever på kaffe, cigariller och chokladpraliner. Detta efter att hans förra partner i tjänsten mördats under ett uppdrag några år tidigare, och mördaren har fortsatt trakassera Harvey sedan dess.
Harvey paras ihop med den nördige Dick Durkin (Duncan), först är personkemin helt off, men de blir bundisar under filmens gång. Harleys f.d. partners fru kommer samtidigt tillbaka till London, och gamla känslor återuppväcks.
Det börjar dyka upp slumpartat slaktade offer med utslitna hjärtan. På några brottsplatser lämnas kryptiska meddelanden målade med blod. Durkin fördjupar sig i böcker om det ockulta och till slut inser hjältarna att den förmodade seriemördaren kanske inte är av denna värld! De har dock svårt att övertyga polischefen, så de tar helt sonika med sig en hel arsenal och drar iväg till en showdown i en övergiven t-banestation.
Hauer gör en bra insats, men rollen är alltför lik "Wanted: dead or alive", med läderrocken och allehanda coola vapen. Filmen är ändå lite väl lökig med sin del av oneliners ("satan is in deep shit" osv), men det går väl an. Miljöerna är rätt trista, mestadels gränder i slummen och råttfyllda tunnlar, men det är trots allt en apokalyptisk film.
Filmens profetia om att London skulle svämma över 2008 stämmer alltså inte, kan vi konstatera.
Fel igen, klimatalarmister!
/T
