actionirutan.blogg.se

Virtuosity (Brett Leonard, 1995, USA)

 

Denzel Wasington kilar runt i en NPC-värld av gråklädda kostymnissar. Själv har han en blå oompaloompa-dräkt. Han letar efter någon, han är en snut som jagar en brottsling. Himlen glitchar till. Det är något som skevar. Ett hologram informerar allmänheten att SID 6.7 är på rymmen. 

 Så börjar denna proto-VR/AI-action från 1995, i regi av Brett Leonard (som tidigare gjort Lawnmower Man, och Peter Gabriels banbrytande musikvideor). Det visar sig att SID 6.7 är en datakod baserad på arvsanlag från 200 historiska massmördare. SID (sadistic intelligent dangerous) är arg på världen, och han har börjat agera självsvåldigt. Denna psykopat av ettor och nollor lyckas dessutom med det otroliga konststycket att materialisera sig i verklighetens ”meatspace”, för att orsaka ytterligare skada. Med seriemördarblod i arvsmassan/källkoden är det inte konstigt att Sid börjar härja runt och skapa oreda. Den enda som kan tänkas stoppa honom är Barnes (Denzel) som via en vr-portal är honom på spåren. Varje gång de drabbar samman så autoläker Sid genom att äta glas eller liknande, vilket försvårar Barnes kamp. Denna effekt påminner om den i Terminator 2 då såren fylls igen med någon sorts silvrig vätska. 

 Filmen är ganska standard i sitt utförande, och fick ett ganska oentusiastiskt mottagande när den kom, sommaren 1995. Den hade svårt att tävla med andra liknande scififilmer som kom ut samma år (Johnny Mnemonic, Tank Girl, Strange Days) och flera av de filmerna hade fördelen av att ha färdiga fanskaror eftersom de hade serietidnings- eller litterära förlagor. Ett exempel på det samtida mottagandet finns i San Francisco Examiners recension från premiären:

 Every era has its cheese bin, and in today's science-fiction movies, the virtual reality genre seems to have become cheese central. In 20 years, maybe less, people will watch '90s VR movies with the same campy sense of devotion that today's video-store visitors lavish on low-budget '50s horror films.

 Han visste inte hur rätt han hade! Det är just vr-retroaktigheten som gör att filmen är rolig att återbesöka. Dataspelsgrafiken inte minst, och tänk bara på citat som ”we used to sign off our emails with those, colon parenthesis” (om en smiley), eller när SID 6.7 säger ”I'm a fifty terrabyte, self-evolving, neural network, double backflip off the high platform. I'm not a swan dive.”

 Idag är Virtuosity en rätt bortglömd film, även om slashfilm nyligen skrev att den var en pionjärkandidat inom filmer som tar upp AI-temat. Hela det virtuella var på tapeten första halvan av 90-talet, och folk i Kalifornien gick runt med laptops klistrade på sina kroppar. En av VR-evangelikerna hette Jaron Lanier, han spenderade hela 90-talet iklädd en omslutande ögonskärm och en svart elektronisk handske. 

 Denzels roll var först tänkt till Arnie S och sen Michael Douglas, två av de starkaste stjärnorna på 90-talsactionhimlen. Manuset är författat av Eric Bernt, som också skrev Surviving the Game (vår recension här). Finalstriden ovanpå en skyskrapa är rätt kul, och slutscenen när Barnes sular bort den lilla glasbiten blir som en mänsklighetens slutgiltiga triumf mot alla digitala dödsbringare och virtuella våldsverkare.

 

Oh boy, vilken snurrig historia! En virtuell galning, skapad i en simulering, "rymmer" till verkligheten genom att födas som android. Klyschigt nog är den ende som kan stoppa honom en traumatiserad expolis/änkling som avtjänar ett långt fängelsestraff.

 

Filmen inleds med en jaktsekvens i en glitchig datorspelsvärld. NPC-folkets upprepade repliker och rörelsemönster ger effektivt en extra dimension av obehag. De kan inte heller inta mat på ett verklighetstroget sätt, filmen förutspår alltså 2023 års AI-genererade reklamfilmer?

Det framkommer att dömda brottslingar skickas till denna sim-värld för att testa eventuella buggar, då simuleringen är tänkt som virtuell träning för poliser.

En av dessa brottslingar som får ge sig in i simuleringen - Peter Barnes (Washington), har ett förflutet som just polis. Han plågas av flashbacks där hans fru och dotter omkommer pga den inhemske terroristen Grimes. Barnes råkar under tumultet därefter skjuta ned journalister som rusar in, och hamnar därför i fängelse. 

 

Målet med simuleringen är att jaga VR-gestalten Sid 6.7 (Crowe). Under projektets gång visar det sig att han "fuskar" i sim-världen, dvs kan göra mycket mer av egen vilja, än vad han programmerats till. Sid initierar också "neural overload" som kan döda människor som är anslutna till simuleringen. 

När man upptäcker vad som hänt får Barnes en chans att bli en fri man, om han kan få tag på Sid. Kriminalpsykologen Madison (Lynch) hakar på som en sidekick. 

De upptäcker att Sids personlighet har influerats av 200 historiska skurkar och massmördare, bland annat även av Grimes! Det blir därför extra personligt för Barnes att få fast Sid.

 

För att vara en produkt av hundratals mördares egon var Sid i filmen mer konstnärligt lagd. Han utförde inga terrordåd eller massmord utan intresserade sig mer för att skapa musik på en nattklubb, där samplingar av folks dödsångestladdade skrik mixades med elgitarriff i en bisarr scen (samtidigt stod Sid och skakade orgasmiskt vid DJ-riggen!). Vid ett annat tillfälle kapade han en politisk debatt med sitt "death TV", programmet där folk dödades i direktsändning - allt för att maxa tittarsiffrorna.

 

Storyn där en virtuell karaktär hamnar i verkliga livet är intressant, temat har säkert berörts av många andra filmer. Jag kan dock endast minnas Cool World som exempel på detta.

Virtuosity är en helt ok skapelse med oväntad twist på slutet, det var kul att se en ung Crowe som galning och pixliga datoreffekter från 90-talet är alltid uppskattat.