Point Break (1991)
Point Break (Kathryn Bigelow, 1991, USA)(innehåller s.k. 'spoilers')
Keanu Reeves spelar Johnny Utah, en ung FBI-agent som nyligen flyttat till Los Angeles. Ett gäng maskerade bankrånare som kallar sig "The Ex-Presidents" har härjat i området, och Utah och hans kollega börjar arbeta på fallet. Utah misstänker att bankrånarna är ett gäng surfare, så han börja hänga på stranden och försöker lära sig surfa för att komma närmare gänget. Han lär känna surfetten Tyler, som lär honom grunderna, och tillåter honom att komma närmare gänget, som består av en sorts antietablissemangs-beachbums. Deras ledare, som kallar sig Bodhi (Patrick Swayze), är en karismatisk buddhistinspirerad surfmästare som rättfärdigar bankrånen med antikapitalistiska idéer om att motverka samhällets konformiteter...
Det hela utvecklar sig såklart så att Utah blir kär i Tyler, samtidigt som Bodhi börjar förstå att Utah är polis. Därför iscensätter han en plan där han kidnappar Tyler och använder det som utpressning för att tvinga med Utah på ett bankrån, för att kunna fly landet. Det hela går fel och Bodhis gäng blir halvt nerskjutna, men Bodhi och några kumpaner lyckas fly. Filmen slutar med att Utah hittar Bodhi, nio månader senare, i Australien. Då griper han honom, men Bodhi ber om att få surfa en sista våg. Utah visar nåd, med vetskapen att Bodhi hellre kommer att dränka sig i vågen än att låta sig fångas av snuten.
Jag hade aldrig sett Point Break tidigare, men jag har förstått att den har ett visst legat. Den omtalas bla i filmer som "Hot Fuzz" och "Brice de Nice", och den sägs ha satt standarden för actionfilm på 90-talet. Ett som är säkert är att den gjorde mycket för att sprida surfande som en trend genom USA. Den innehåller nämligen många spektakulära surfingscener, och utöver det även en sekvens med fallskärmshoppning som måste varit nyskapande när den gjordes. Jag tycker att Point Break är en ganska typisk 90-talsaction, som lyckas bra med tempo och story. Det som är desto svagare är själva surfargänget - de känns inte riktigt som trovärdiga skurkar. Det kan såklart vara att 90-talstroperna känns förlegade såhär 25 år senare, men surfgänget är så töntiga att de måste varit lame redan -91. Hela idén om den antikapitalistiska idén bakom bankrånen känns påklistrad (för en bättre skildring av den idén, se Margarethe von Trottas filmer). Slutet är också lite forcerat: varför skulle de jaga en surfande bankrånare över hela världen? Varför skulle Utah släppa iväg honom att surfa där i sista stund? All in all - en habil 90talsfilm, men på intet sätt ett måste.
Jag hade aldrig sett Point Break tidigare, men jag har förstått att den har ett visst legat. Den omtalas bla i filmer som "Hot Fuzz" och "Brice de Nice", och den sägs ha satt standarden för actionfilm på 90-talet. Ett som är säkert är att den gjorde mycket för att sprida surfande som en trend genom USA. Den innehåller nämligen många spektakulära surfingscener, och utöver det även en sekvens med fallskärmshoppning som måste varit nyskapande när den gjordes. Jag tycker att Point Break är en ganska typisk 90-talsaction, som lyckas bra med tempo och story. Det som är desto svagare är själva surfargänget - de känns inte riktigt som trovärdiga skurkar. Det kan såklart vara att 90-talstroperna känns förlegade såhär 25 år senare, men surfgänget är så töntiga att de måste varit lame redan -91. Hela idén om den antikapitalistiska idén bakom bankrånen känns påklistrad (för en bättre skildring av den idén, se Margarethe von Trottas filmer). Slutet är också lite forcerat: varför skulle de jaga en surfande bankrånare över hela världen? Varför skulle Utah släppa iväg honom att surfa där i sista stund? All in all - en habil 90talsfilm, men på intet sätt ett måste.
/S
Point Break handlar som så många andra om en ung FBI-agent som går undercover, och blir för involverad med en misstänkt. Addera svindlande fallskärmshopp (och ett icke-fallskärms sådant), bankrån och surfing.
Den enda referensen till filmen som jag tidigare sett, utan att ha vetat om det, är från GTA IV (ex-presidenternas sista bankrån falleras, likväl som ett bankrån i spelet, utav en civilklädd polis bland gisslan).
Några saker fick en att höja på ögonbrynen; dels Bodhis filosofiska skildring av varför han egentligen surfar, blandat med den ungdomliga fatalismen i hans umgängeskrets. Dels att en person som nyss sabbat sitt knä kan löpa snabbt och långt, samt hoppa fallskärm.
Dessutom förvånades jag av den dumma snuten-klyshchan, när Pappas läser Kalle & Hobbe och är så upptagen av tankar på köttbullsmacka att han totalt missar rånarnas entré.
Jag känner också att slutet var för utdraget och krystat, ett öppet slut hade passat bättre, exempelvis med fade-out när Bodhi och kumpanen körde iväg i öknen efter överlämningen av Tyler. Att Utah tillät Bodhi dra iväg och surfa mot sin död verkade minst sagt konstigt, plus att Utah sedan slängde sin bricka bakom sig. Han hade ju hittat skurken och blivit sams med Tyler, varför skulle han plötsligt lämna FBI? Min gissning är att hans karriär ändå skulle ruineras av att ha släppt en efterlyst bankrånare framför ögonen på sina kollegor.
Trots att filmen, som tidigare nämnts, anses sätta standarden för 90-talets actionfilm, känner jag mig osäker. Kanske behöver man vara en del av surfarkulturen för att uppskatta den fullt ut, eller så borde jag ha sett den mycket tidigare för att känna viss nostalgi. Allt som allt - värd att känna till, men förvänta er inget överväldigande.
/T
