The Towering Inferno (1974)
Towering Inferno var kulmen på Hollywoods 70-talsvurm för katastroffilmer, efter Poseidon-äventyret (kryssningsfartyg som förliser) och Airplane (flygplatskaos). Filmen, som i Sverige fick det charmiga namnet "Skyskrapan brinner!" handlar om invigningen av ett nytt 158-våningshus i San Francisco som går åt pipan när det råkar börja brinna i ett lagerrum. För min del leder detta scenario tankarna till World Trade Center-katastrofen - då man också först uppmanade alla att stanna kvar på plats istället för att utrymma lokalerna. Faktum är att denna film fått en inofficiell koreansk remake i filmen "Ta-weo" från 2013 - som då lånar från 9/11-händelserna i det att det är en kraschad helikopter som orsakar branden istället för dåliga elledningar som det är i Towering Inferno.
Regissören John Guillermin gjorde även filmen King Kong direkt efter denna och senare även en filmatisering av Agatha Christies Döden på Nilen. Olyckligtvis gick Guillermin bort i en hjärtattack den 27 september i år.
Doug Roberts, en framgångsrik arkitekt, besöker ett av sina verk – en grandiös skyskrapa i San Francisco som nästan är färdigbyggd och ska invigas med pompa och ståt.
Några smärre elektriska problem senare visar det sig att undermåligt materiel användes under bygget, vilket äventyrar brandsäkerheten. Festen drar dock igång, samtidigt som en brand bryter ut. Jim Duncan, ägaren av bygget, vill dock inte vara en partypooper och upplyser inte gästerna om branden förrän det är för sent. Brandkåren larmas sent och anländer då branden redan angriper hissarna och börjar fälla takfragment med hög precision.
Filmen har två huvudpersoner: ovan nämnda Roberts, samt O'Hallorhan – en högt uppsatt brandman som tvingar sina underordnade allt högre upp i den brinnande skyskrapan. Man får följa deras gemensamma kamp mot elden, från varsitt håll.
Jag blev rätt chockad av hur grova vissa utav scenerna var. Speciellt när de två älskarna förolyckades i den extrema hettan tidigt i filmen. Känslan av panik var realistisk, och de dummaste/fegaste överlevande for illa. Som ni kanske har listat ut från tidigare recensioner, håller jag Die Hard varmt om hjärtat. Därför gillade jag även denna film – brinnande skyskrapa, inga datoreffekter och klättrande i schakt. Däremot var det elden som just var boven i denna film, och huvudpersonerna fick i filmens slut använda en drastisk och riskabel metod för att ta kål på den.
Det är intressant att O'Hallorhan i slutet nämner att man bygger skraporna högre och högre utan att rådgöra med brandmän först – något som han menar kommer kosta tiotusentals liv en dag (såvida arkitekter börjar fråga brandmän om råd). 41 år senare har vi ännu inte sett någon brandolycka med såna dödssiffror, vilket måste betyda att dagens arkitekter redan kollat på filmen (den kanske rentav ingår i utbildningen?)
/T
