Hard Target (1993)
Hard Target (John Woo, 1993, USA)
Man kan säga att Hard Target handlar om tre saker: de hemlösa, de rika och våldet dem emellan. Filmen börjar med att ex-militären Douglas Binder blir skjuten till döds vid Mississippis flodbank. Det visar sig senare att han har blivit inlurad i ett spel där rika personer betalar pengar för att få jaga fattiga personer till döds. Det är alltså en ganska makaber story för en mainstreamactionfilm. Det hela organiseras av den slemmigt kusliga pianospelande skurken Emil Fouchon och hans kompanjoner. Det Fouchon inte räknar med i sitt fulspel är att Binders förlorade dotter strax därefter kommer till stan för att leta efter honom. Hon får reda på att han nyligen hittats död, och börjar efter en kort sorgeperiod nysta i fallet. Med hjälp av filmens hjälte, Chanche Boudreaux (spelad av Jean-Claude Van Damme), gör hon efterforskningar och märker snart vidden av Fouchons omoraliska spel. Det hela utspelar sig i New Orleans och dess omkringliggande "bayou-country" och historien kulminerar med stor stridsscen mellan Chance och Fouchons mannar ute i träskvischan.
Hard Target är John Woos första amerikanska film, och den är full av Woos kännetecknande kameraföring och redigering. En del av klippningen känns väldigt främmande för dagens ögon, och användningen av slow-motion känns närmast parodisk. Filmen är en rätt tidstypisk action för första halvan av 90-talet: extrema skjutvapen och närkampsvåld till bristningsgränsen. Valet av van Damme till huvudrollen är såklart för hans kunnighet inom karate, men han passar ganska illa i rollen som en infödd cajun-luffare (med nån sorts hockeyfrilla!). Tydligen var hans belgiska brytning anledningen till att man förlade hela filmen i New Orleans från början, vilket bara känns vrickat. Det som intresserade mig mest med filmen är storylinen med människojakt. Det fick mig att tänka på historiska exempel på jakt av människor, både verkliga och fiktiva. Hard Targets manus är baserat på 30-talsfilmen The Most Dangerous Game, som handlar om några människor som under storviltsjakt i Sydamerika erbjuds jaga människor istället för djur. Andra varianter på temat som jag kan minnas är La decima vittima (1965), Predator (1987), Running Man (1987) (båda med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen!), Battle Royale (2000), Hunger Games (2012) (det finns betydligt fler exempel på wikipedias sida för "human hunting"). Någon som för övrigt intresserat sig för de filosofiska innebörderna av människojakt är den unge franske filosofen Grégoire Chamayou, som i sin bok "Les chasse a l'homme" beskriver historiska jakter av slavar, fattiga, kriminella, utlänningar och luffare.
En oberoende uppföljare till filmen, Hard Target 2, filmades klart i vintras av brittiska Scott Adkins, och kommer snart ut direkt till uthyrning (utan att visas på biografer).
Hard Target är John Woos första amerikanska film, och den är full av Woos kännetecknande kameraföring och redigering. En del av klippningen känns väldigt främmande för dagens ögon, och användningen av slow-motion känns närmast parodisk. Filmen är en rätt tidstypisk action för första halvan av 90-talet: extrema skjutvapen och närkampsvåld till bristningsgränsen. Valet av van Damme till huvudrollen är såklart för hans kunnighet inom karate, men han passar ganska illa i rollen som en infödd cajun-luffare (med nån sorts hockeyfrilla!). Tydligen var hans belgiska brytning anledningen till att man förlade hela filmen i New Orleans från början, vilket bara känns vrickat. Det som intresserade mig mest med filmen är storylinen med människojakt. Det fick mig att tänka på historiska exempel på jakt av människor, både verkliga och fiktiva. Hard Targets manus är baserat på 30-talsfilmen The Most Dangerous Game, som handlar om några människor som under storviltsjakt i Sydamerika erbjuds jaga människor istället för djur. Andra varianter på temat som jag kan minnas är La decima vittima (1965), Predator (1987), Running Man (1987) (båda med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen!), Battle Royale (2000), Hunger Games (2012) (det finns betydligt fler exempel på wikipedias sida för "human hunting"). Någon som för övrigt intresserat sig för de filosofiska innebörderna av människojakt är den unge franske filosofen Grégoire Chamayou, som i sin bok "Les chasse a l'homme" beskriver historiska jakter av slavar, fattiga, kriminella, utlänningar och luffare.
En oberoende uppföljare till filmen, Hard Target 2, filmades klart i vintras av brittiska Scott Adkins, och kommer snart ut direkt till uthyrning (utan att visas på biografer).
/S
Chance Boudreaux (Van Damme) är blott en fattig och arbetslös tuffing som försöker skaffa jobb på ett skepp och lämna New Orleans bakom sig. Hans vägar korsas med Nat (Butler), som just anlänt till staden för att leta efter sin far som hon inte sett sedan barnsben.
Duon upptäcker då att hennes far är avliden i en brand, men efter lite grävande förstår de att ett dödgligt katt-och-råtta-spel ligger bakom, där förmögna personer kallblodigt jagar hemlösa som har en möjlighet att vinna 10k $ om de kan ta sig genom hela New Orleans levande.
Fouchon (Henriksen), som är hjärnan bakom det hela, får nys om att två personer börjar ställa obekväma frågor och tillsammans med sin högra hand Pik samt deras armé av legosoldater börjar de jakten på Chance och Nat.
Detta, mina vänner, är en actionrulle som till och med jag tycker är lite "over the top". Fokuset i filmen ligger i mängden spenderad ammunition och explosioner. Förbered er på galna biljakter, skottväxlingar i bebyggelse, träskmarker och övergivna fabriker. Van Damme briljerar med hela sin arsenal utav spektakulära snurr- och hoppsparkar. Man kunde även se hur han gillrade en fälla bestående av en huggorm.
De vapen som han får tag i har otroligt nog obegränsat med ammo, där han kan peppra otaliga fiender fulla med kulor utan att behöva byta magasin. Hans taktik består av att sätta ett tiotal kulor i sin motståndare och avsluta med en cool hoppspark i huvudet.
Den korta och tjocka kumpanen till skurkarna, som plågades av bägge sidor pga hans inblandning påminde om en liknande karaktär i The Crow.
Filmen har en hel del lökiga oneliners, levererade av såväl Van Damme som hans fiender. Lökigast var ändå "Randal, I come back here, I cut me a steak" som fick mig att le.
/T
