actionirutan.blogg.se

Två snubbar kollar blandad actionfilm och spånar fritt.

Streets of Fire (1984)

Publicerad 2016-03-24 11:06:00 i 80-tal,

 
Streets of Fire (Walter Hill, 1984, USA)
 
Streets of Fire är en film som handlar väldigt mycket om yta - på ett bra sätt. Dess styrka är den ovanliga kombinationen av olika tidsepokers och filmgenrers estetik. Storyn är en väldigt generisk "rädda--kidnappad-prinsessa"-berättelse, som lika gärna skulle kunna utspela sig i vilda västern som på medeltiden eller i framtiden. Faktum är att filmens miljöer och scenografi är lite av en blandning av olika stilar, främst 50-talsretro och en slags dystopisk sci-fikänsla. Den aparta känslan påminner mig lite om Tromafilmen "Surf Nazis must Die" som blandar surfarstil, nazism och kriminalitet, vilket får en stark effekt. Jag gissar att filmens regissör, Walter Hill, låtit sig inspireras av den på tidigt åttiotal rådande 50-talsvurmen, med George Lucas Sista kvällen med gänget och Barry Levinsons the Diner. I Streets of Fire är den känslan blandad med framtidsdystopistilen à la Blade Runner eller Flykten från New York. Det är lite som "The Wild One mixad med Blade Runner", som NY Times-recensionen uttryckte det när filmen kom. Här får dock just 50-talsrock'n'rollen stor plats, med vita t-shirts med skinnjackor, boogiewoogie-inspirerade låtar i Bill Haley-stil och Studebaker-bilar filmen igenom. Streets of Fire får även ytterligare ett filter och det är 80-talets MTV-klippningar. Mellan vissa scener är det pixliga fadeouts och musikvideo-effekter. Även 50-talsmusiken silas genom ett synthigt 80-talsdurkslag och i filmen figurerar en vocodernyttjande doowopkvintett i matchande "femtiotalet-som-det-såg-ut-på-åttiotalet"-skurna kostymer.

Filmens neo-noirstil påminde mig också om Frank Miller-filmatiseringen Sin City, med dess suggestiva stämningar på nattöppna diners, och genomgående kaxiga replikväxlingar. Skådespelarinsatserna är väldigt formstyrda och alla karaktärer är korthuggna och iskalla. Den enda som bryter av lite är den numera pensionerade skådisen Rick Moranis som spelar pojkvän-manager till den kidnappade sångerskan. Även Willem Dafoes gängboss ser ganska rolig ut i en stilblandning av gothare och rockrebell.

Filmens tagline "a rock n'roll fable" summerar känslan rätt bra. Det är inget särskilt intressant med filmens story eller manus; det coola ligger helt och hållet i scenografin och idén att korsbefrukta olika epoker och stilar till en ny blandning.
 
/S
 
 
Streets of fire är en klassisk "damsel-in-distress"-rulle. Huvudpersonen Tom Cody (Michael Paré) blir kontaktad av sin syster som vill att han ska hälsa på i sina gamla hemtrakter, där han inte varit på några år 
Han gör så och får då reda på att hans ex-tjej Ellen Aim (som numer är frontfigur för ett populärt band) har kidnappats av motorcykelknuttar med deras ledare Raven (Willem Dafoe), mitt under en concert. 
Ellens manager/pojkvän Billy Fish (Rick Moranis) lejer Cody för att rädda Ellen. Cody tar även med McCoy, en tuff armébrud han blir polare med, som hjälp. 
De tar sig till mc-gängets mark, industrikvarteret kallat "The Battery", där de iscensätter en högexplosiv plan för att rädda Ellen och spränga motorcyklar. 
 
Jag slogs gång på gång av hur b huvudpersonen kändes (trots alla försök att framhäva honom som en tuffing). En bondig, omuskulös snubbe som är grym på att skjuta och slåss, nja. Redan hans första fight i cafét fick mig att grimasera, när han avväpnade och örfilade motståndaren, bara för att direkt därefter lämna tillbaka balisongen och be honom försöka igen (sedan följde en kavalkad av lavetter). 
Det var oväntat att se Moranis spela en bossig och cynisk manager (tidigare sedd i komedier), dock blev allt konstant tjafsande med McCoy om hur dyra hans kläder är tröttsamt till slut. 
 
Filmen är svår att placera historiskt sett; man får se såväl neonljus och syntpop som rockabilly, bakåtslick och mc-knuttar tagna direkt från "The wild one".
Den varierande musiken är filmens (enda?) starka sida, Dafoes insats likaså. 
 
/T
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej
Flag Counter

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela