Speed 2: Cruise Control (1997)
Speed 2: Cruise Control (Jan de Bont, 1997, USA)Man kan föreställa sig producentmötet. Vårsolen tittar in genom persiennerna. Oöppnade mineralvattenflaskor på bordet. - Vad sägs om att göra om succén med Speed, fast på en båt?
Båtfilmer, vad kan man egentligen säga? Titanic, Estonia, Andrea Doria... Båtfilmer är tragedi snarare än action. Men Jan de Bont fick grönt ljus till att skapa denna kryssningsrysare, som alltsedan den kom 1997 har konkurrerat med en handfull andra filmer om att vara filmhistoriens största flopp.
Storyn: Annie (Sandra Bullock), samma karaktär som i den mer lyckade föregångaren "Speed" (1994) hänger nu ihop med den okarismatiske polisen Alex Shaw (Jason Patric). Filmen öppnar med en lång sekvens om hur hon är snurrig och inte kan köra bil, och när hon kraschar in i hans arbetsplats (en biljakt efter stöldgods) drar han fram biljetter till en kryssning för att väga upp för att han jobbar hela tiden. Kryssningen börjar bra, men snart dyker en originell man upp vid styrbryggan. Denna man är John Geiger (Willem Dafoe) som iscensätter en övertagning av skeppet - något som är lätt gjort för honom, då han är datageniet som skapat navigationssystemet på båten. Snart evakueras fartyget och LAPD-Alex steppar in och försöker rädda situationen. När båten blir autoinställd på kollisionskurs med en oljetanker blir det ont om tid att avstyra katastrofen.
Filmen är helt ok som underhållning, och jag känner att filmen är oförtjänt av all kritik den fått. Man kan ju inte påstå att den är en av världens top 10 sämsta filmer, även om den fick en Golden Razzie för sämsta film 1997. Det stämmer att det inte går att uppbåda samma spänning med ett småpixligt datoranimerat kryssningsskepp som med en buss som går i 150 km/h, men de Bont har ändå gjort ett habilt försök. Jason Patric är inte hälften så levande som Keanu Reeves (som i sig inte är den piggaste skådisen i sig själv), vilket också ökar känslan av non-premium.
Det är intressant att actionfilmer från den här tiden hade skurkar vars enda motivation till sina illdåd var att de var besvikna på att de blivit blodförgiftade av koppar, som Dafoes karaktär i den här filmen. Det var en annan era, tiden före 9/11. Och så mycket förstörelse! Det var ju visserligen 90-talsactionens signum - det och excessiva kulsprutefejder - men all den förstörelsen känns så onödig. De ser ut att ha byggt upp och kvaddat en hel hamn för att göra den här filmen.
All in all - en ok film som inte förtjänar sitt extremt dåliga rykte, men kanske inte är någon direkt höjdare ändå.
Annie (Bullock) är den enda som knyter ihop filmen med föregångaren Speed (1994), och är nu tillsammans med Alex (Patric). Av en slump får hon reda på att han arbetar på LAPD och blir upprörd. Alex bjuder dock henne på en kryssning på den karibiska färjan "Seabourn legend", som hon motvilligt accepterar.
Väl ombord träffar de bland annat John Geiger (Dafoe), som till en början verkar vara ett golfproffs. Det framkommer senare att Geiger i många år skapat datorsystem för färjor likt denna och utvecklat Wilson's sjukdom (kopparförgiftning) till följd av all vistelse bland elektromagnetisk strålning. Efter att företaget helt sonika avskedade honom när detta upptäcktes, bestämde han sig för att hämnas. Hans plan gick ut på att, under pågående evakuering och tumult stjäla en dyrbar diamantkollektion. Geiger sätter också autopiloten på kollisionskurs med en oljetanker för att röja alla spår.
Genom att detonera små sprängladdningar i preparerade golfbollar får han besättningen att tro att han startat bränder på hela nedre däck. Alex bestämmer sig dock för att kontrollera om det verkligen brinner och beger sig dit mitt under evakueringen (den svaveldoftande röken får honom att ana oråd). Pga seg evakuering hinner inte livbåten med huvudpersonerna sjösättas, och de tvingas stanna kvar på skeppet.
Den dövstumma flickan, Drew, som blir kompis med Alex fastnar i en hiss när strömmen försvinner. Hon tar sig ut och hamnar på något sätt i ballasttanken (som konstigt nog har ett trapphus och belysning). För att sakta ner skeppet bestämmer Alex och förstemannen sig för att fylla ballasttankarna. Sedan får han i sista stund rusa ner dit för att rädda Drew. Hela scenen är absurd, då ett vanligt trapphus leder direkt från maskinrummet till ballasttank-utrymmet. Sedan sköljs de med vattenströmmen och hamnar i skeppets tvättrum, vem designade färjan egentligen?
I slutet kraschar de rakt in en hamn. Här följer en massa "oh shit"-repliker, joggande statister och segelbåtar som sprängs, som då och då avbryts av bilder på navigatören som irriterande nog räknar ner knop för knop. Geiger har samtidigt tagit sig till ett pontonflygplan för att fly, med Annie som gisslan. Alex hinner otippat ikapp och kan rädda henne, medan Geiger tappar diamanterna och kraschar in i oljetankern.
Om man bortser från kaptenen, som blir slängd överbord, ville Geiger inte ta livet av passagerarna utan bara kvadda skeppet och lägga beslag på diamanterna (fair enough). Dock kurerar han sig med blodiglar och nävar med tabletter, för att publiken ska förstå hur galen har är egentligen.
Filmen är från -97 och det märks. Vi bjuds på fula CGI-vyer på propellrarna under ytan (som återkommer alltför många gånger) men även kolissionsscener (med gnistor och vattenstänk i för låg framerate) där man kan studera hur långt budget-datoranimationer hade kommit på den tiden. Kolla extra noga när sluttitlarna börjat rulla, på hur laggigt människorna och flaggorna rör sig!
Man får även se en del lama stunt i slow-motion, exempelvis ett nedåthopp på några meter på en livbåt.
Huvudpersonerna, eller ska jag säga huvudparet, har otroligt dålig personkemi. Interaktionerna är stela och pinsamma. I prinip inga försök till skämt är roliga, och det verkar som man försökt klämma in så många actionfyllda scener som möjligt i denna tvåtimmarsrulle. Dock, är filmen ändå värd att se för allt som går sönder.
/T
