The hard way (John Badham, 1991, USA)
Recensionen tillägnas Roger Ebert (1942-2014)
Inget med the Hard Way är särskilt exceptionellt, förutom dess komiska energi - men för den här filmen är energin allt. Den påminner om 40-talets screwball-komedier, som fanns på den tiden då man utgick från att publiken visste hur man lyssnar "snabbt". Det här är en film som kräver att man just lyssnar snabbt - och gör man det hör man en fullblommad James Woods i sitt esse, och en Michael J Fox som är så hyper att han ventilerar.
Woods spelar den sortens rollfigur som, om han varit otillgänglig för produktionen, skulle inneburit att filmen helt ställts in. Vem förutan han hade kunnat spela denna intensiva, ilskna, våldsamma, svärande, osäkra, snikna och lögnaktiga men älskansvärda lymmel? Han är John Moss, New Yorks tuffaste snut, den sorten som prejar och rammar andra bilar med sitt tjänstefordon bara för att han är sen till en dejt. Hans är en massmördare på spåren - "the Party Crasher" - som specialiserar sig på att skjuta sina offer på nattklubbar, oftast efter att ha bjudit in polisen till festen. I filmens öppningsscen är Moss millimeternära att gripa mördaren - i en typisk Woods-sk scen där han hänger i bildörren på en skenande lastbil med mördaren bakom ratten - men det slutar med att mördaren kommer undan och Moss blir avstängd från fallet.
Vad blir hans nya uppdrag? En Hollywoodstjärna vid namn Nick Lang (Michael J Fox) vill ha mer äkthet i sitt skådespeleri, och när han råkar se Woods på tv-nyheterna vet han vill ha som läromästare. Han vill flytta in i snutens liv, följa honom överallt, studera hans metoder och manér, bo i hans lägenhet och se hur han fungerar. Han blir t.o.m. kompis med hans flickvän (Annabella Sciorra). Woods vill inte ha något med Lang att göra, och klagar hos sin chef i hårda och färgrika ordalag. Chefen informerar honom att uppdraget är en order han inte kan överklaga.
Det här är egentligen bara ytterligare ännu en version av den pålitliga gamla snut-partner-filmen, där veteranen blir tvungen att ta en rookie under sina vingar. Men filmskaparna maxar energin tills filmen får ett eget liv. Regissören, John Badham, vet hur man gör genrefilmer; bland hans filmer återfinns "Stakeout" och "Wargames". Manuset, av Daniel Pyne och Lem Dobbs, är smart och roligt och förser Woods med några genuint roliga vulgariteter.
Stunttricken, actionscenerna och specialeffekterna är alla sömlöst utförda och underhållande - särskilt den klimatiska scenen som lyckas parodiera Hitchcocks "I sista minuten" där man bytt ut Rushmore-berget till Times Square.
Men vad vi mest pratar om i den här filmen är energi. Det är en särskild upplyftande, högtflygande kick man får av skådisar som jobbar på höjden av sin förmåga, och det får man av "The Hard Way" (eller "Ett tufft jobb" som den fick heta vid svensk premiär 1991).
Med en story som är potentiellt förutsägbar, verkar Woods och Fox ha bestämt sig för att vrida upp voltmetern på max, för att spela varje scen på topp. De tar också en del risker med bilderna, eller iallafall Fox (Woods har alltid njutit av rollen som galen mördarråtta från storstaden). Resultatet är roligt, humoristiskt, spännande och, när man ser bortom den skinande ytan, ett exempel på professionella skådespelare som kan sitt värv och gillar att utföra det.
/S
Nick Lang (Michael J. Fox) är en framgångsrik Hollywood-skådis som tröttnar på att spela sina vanliga roller och hellre vill utforska något annorlunda. Lösningen blir att haka på den tuffe poliskommissarien Moss (Woods) som han sett på nyheterna, för att lära sig hur en rå NYPD-snut beter sig. Detta för att skaffa erfarenhet inför en kommande filmroll.
Moss är förbannad på att ha med honom att göra. Polischefen blir tyvärr helt starstruck och beordrar Moss att ta väl hand om Lang. Först är det konstant bråk och tjafs då Lang härmar allt i minsta detalj, men senare börjar Lang lära honom att öppna upp sig och lita på andra, speciellt flickvännen Susan. Moss blir ändå aldrig bundis med Lang och iscensätter ett oavsiktligt mord (!) där Lang framstår som skyldig, bara för att han ska resa hem igen. Lang får dock reda på sanningen och återvänder, rasande.
Moss är sedan länge på jakt efter en galen seriemördare som kallar sig "the party crasher" och härjar i staden. Trots att han brukar ringa och förvarna om kommande mord, lyckas han konstant undkomma polisstyrkan. Hemma smetar han in sig i färg och spelar ett egenprogrammerat datorspel där han skjuter folk (kanske var diskussionerna om tv-spelsvåld väldigt aktuella när filmen kom ut?). Det framkommer senare att han har vigilante-tendenser och försöker avlasta polisen, på sitt egna galna sätt.
Genom att ta kontakt med vapensmeden Witherspoon kommer Moss närmare mördaren och försöker gillra en fälla, men party crasher lyckas fly än en gång.
Slutstriden sker, ironiskt nog, på en enorm Nick Lang-byst som gör reklam för hans kommande film. Moss och Susan verkar vara illa ute, men blir räddade av Lang, som nu är så många erfarenheter rikare att han landar den eftertraktade rollen som polis.
Filmen innehåller sin beskärda del av NY-atmosfär med gatuartister, gängmedlemmar i slummen (vi lär känna "the dead romeos" med rivaler) och diverse tunnelbanedrägg. LL Cool J spelar en glad poliskollega till Moss, vilket är en andra film jag sett med honom (den första är Deep blue sea).
Kul film, kanske lite väl oseriös för min smak, samt att den gärna kunde ha varit en halvtimme kortare. Det var segt att se mördaren fly gång på gång. Barscenen där Lang låtsades vara Susan var bara pinsam och upplevdes improviserad, den borde klippts bort. Slutet när de turades om att hänga från Nick Lang-statyn och skrika var väldigt enformigt. Bortsett från detta, en ändå sevärd rulle!
/T
