actionirutan.blogg.se

Två snubbar kollar blandad actionfilm och spånar fritt.

Die Hard (1988)

Publicerad 2021-03-17 20:23:49 i 80-tal,

Die Hard (John McTiernan, 1988, USA)
 
Die Hard anses vara den bästa av alla actionfilmer. Kring detta råder öronbedövande konsensus. Detta trots att det gått över 30 år sedan den hade premiär. Detta faktum sätter oss i ett annat utgångsläge än någonsin förr på bloggen, då vi mest skrivit om de andra, icke-kanoniserade rullarna. Men Die Hard är ständigt vara på tapeten, och varje år återkommer den i media som tips på en "annorlunda julfilm", ett faktum som ytterligare har bidragit till filmens förlängda aktualitet.

Som nämnts tidigare är detta ett jubileumsinlägg, för detta är nämligen den fyrtionde filmen vi recenserar. Det får plats 40 kulor i ett magasin för en Uzi (9x19mm), och 40 är även åldern då de flesta börjar täras ner och börja fundera på medelålderskris. En regelrätt ökenvandring brukar ta ungefär 40 dagar och 40 nätter. 40 är också det mängd ounces som får plats i många amerikanska rappares favoritflaskor malt liquor, så kallade ”Forties” (hyllade av alla från Public enemy till Mobb deep). Men...åter till Die Hard. Här är mitt personliga niopunktsprogram om filmen:

- Filmens manus är baserat på boken Nothing Lasts Forever av Roderick Thorp från 1979. Storyn ändrades från att handla om att en NY-polis ska hälsa på sin dotter som jobbar på ett oljebolag till att handla om att han hälsar på sin exfru. Oljebolaget Klaxon ändrades till japanska storföretaget Nakatomi Corporation. De politiska skurkarna fick förbli tyska ”Herbst”-era terrorister, men där de i boken hade motivet att ödelägga storföretaget och slänga sedlar från taket, fick de i filmen som gjordes nio år senare en mer cynisk framtoning (även om de utåt behöll en politiskt motiverad fasad!). Boken var för övrigt inspirerad av en annan film som AiR skrivit om, nämligen ”Skyskrapan brinner” från 1974.

- En bortglömd aspekt av Die Hard är att den är illustrativ för den rädsla för ett stundande japanskt ekonomiskt språng som florerade på 80-talet slut (andra klassiska uttryck för dåtidens ”japanophobia” är Tom Hanks-filmen Gung Ho (1986), Chrichton-filmatiseringen Rising Sun (1993), och Jacques Attalis bok "Millenium: the coming world of winners and losers” från 1992 där han förutspår Japans ekonomiska omspringande förbi USA under senare 90-talet (en förutsägelse som dock inte besannades)). Någon som också plockat upp detta spår är doktoranden Daniel Fandino, som skriver mer utförligt här.

- En del av skriverierna om Die Hard handlar om att försöka förstå vad det är som gör att den är så effektiv som film: det faktum att den har fortsatt livaktighet måste betyda att den ”trycker på rätt knappar”. Regissören John McTiernan har påstått att framgångsfaktorn är att den är som en shakespeareansk komedi. Själv tycker jag att den är mer som Agatha Christies ”tio små gubbar” möter underdog-perspektiv. Andra skribenter har lyft att filmens huvudtema är ”Den ensamme amerikanen mot korporativismen”, som en sorts modern outlaw-västern. På 90-talet tyckte många att ”corporate america” var fienden - ett synsätt som inte finns kvar idag. En bro mellan 90-talets mindset med vår nuvarande samtids är Tom Peters artikel "the Brand called You" från 1997, som förutspår många kulturella förändringar på 00- och 10-talen.

- En av de sista texter filmvetaren Thomas Elsaesser skrev innan han avled i förfjol var en text om Die Hard. Han argumenterar övertygande om att Die Hard var ”classical narrative” och ”post-classical narrative” samtidigt. Läs mer här.

- Richard Brody hos the New Yorker såg filmen för första gången häromåret och skrev att den var början på en era av självpromoverande filmer, en era som han menar att vi fortfarande befinner oss i.

- Filmen blev hedersinvald i Library of Congress National Film Registry 2017 för att den bedömdes vara ”culturally significant”. McClanes blodiga undertröja blev permanent del av samlingarna på Smithsonian museum 2007. Det är ungefär som att, säg, Gösta Ekmans trenchcoat från Beck-filmen ”Stockholm Marathon” (1994) skulle hänga på permanent display på Nationalmuseum. Men det finns en hel värld av fejkmemorabilia därute kopplat till filmen cirkulerande på ebay.

- Die Hard var nyskapande i det att den "humaniserade" actionfilmen, jämfört med föregångarna Commando eller Terminator (både Schwarzenegger och Stallone tackade nej till huvudrollen i Die Hard - och ägnade sedan hela 90-talet till att mjukifiera sin image med filmer som Junior, Oscar och Den sista actionhjälten).

- En student har bedömt det meningsfullt att skrivit en masteruppsats i filmvetenskap (Lunds universitet, 2018) om rekvisitans roll i Die hard, framförallt om radiokommunikationen mellan McClane och Argyle och polisen som spelas av Steve Urkels farbror i Family Matters (en roll han för övrigt fick på grund av sin insats i Die Hard). Läs här.

- När jag gräver djupare i Die Hards historia upptäcker jag att journalisten Brian Abrams har skrivit en "oral history" av filmen Die Hard, vilket är otroligt i sig. Där finns gott om material för den som vill nedsänka sig i det kaninhål som är Die Hard-iana. Jag nöjer mig med att se om filmen igen för att låta mig ännu en gång transporteras bort av McClanes tidlösa kamp mot de cyniska terroristerna.
 
/S
Vad kan vara bättre än att viga jubileumsinlägget åt favoritfilmen? Jag känner att det blir för tradigt att återberätta en (jul-)actionklassiker av sådan kaliber, så jag lägger fokuset på vilket avtryck den lämnade på mig.
 
Jag har saliga barndomsminnen av ryskdubbade Die Hard (som också har titeln "Крепкий Орешек", en hård nöt). Faktum är att de tidigaste actionscener jag har minne av, kommer från denna film.
Jag minns även att jag såg Die Hard 2 ungefär samtidigt, men den lämnade inte samma kraftfulla intryck. Kanske var det, som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, känslan av klaustrofobi och isolering som var så utmärkande för ettan? För att inte glömma allt klättrande i hisschakt och ventilationstrummor! Jag har sett den så ofta att samtliga scener är inbrända i huvudet, filmen har lärt oss att det är John Philips-kostymer framgångsrika affärsmän köper och att datorskärmar utlöser sprängdeg. Kommer det en puck rullandes runt hörnet ska man titta bort, och har motståndaren händerna i luften bör man be denne snurra ett varv.
 
Tidigt läste jag också "Nothing lasts forever" av Roderick Thorpe, som filmen baseras på. Boken föll mig inte i smaken, huvudsakligen för att Hans porträtterades mycket mer kallblodigt än i filmen. 
 
I jakten på relevant filmtrivia konsumerades diverse filmsidor, bland annat IMDBs forum (som numer tyvärr är nedlagt). Det förekom ständiga diskussioner av typen "Hans Gruber borde på vikten ha känt att Berettan var oladdad" etc. Jag var också en frekvent besökare av "moviemistakes.com", en samlingssida för filmtabbar. Just favoriten Die Hard ville jag försvara till varje pris, så det blev en och annan korrigering där jag noggrant granskade och slog hål på blooper-beskrivningar. 
Detta skedde under tidigt 00-tal, på den tiden man var tvungen att finkamma tv-tablån på filmer av intresse, eller åtminstone ta några steg för att stoppa in bandet i videospelaren (vi hade en Telefunken).
 
Allt eftersom åren gick införskaffades filmen på fler fysiska bärare. Förutom VHS även DVD (special edition) och slutligen blu-ray (quadrilogy). Med allt nya uppföljare steg ljud/bildkvalitén, samtidigt som originalitetens och handlingens motsvarighet sjönk.  
 DVDn kändes väldigt "special", disk 2 hade massvis med extramaterial. Det fanns allehanda trailers, bloopers, artiklar om hur man åstadkom specialeffekterna och dessutom hela manuset (!) som man kunde klicka sig igenom med fjärren, en sida i taget. Det som stack ut var en intressant "in the cutting room"-funktion. Minnesvärda scener var uppdelade i flertalet shots, oftast olika kameravinklar (som inte ingick i final cut) och man kunde testa sina färdigheter inom filmklippning. "What kind of terrorists are you"-scenen visade sig ha flera svarsalternativ, där bland annat ett sarkastiskt "capitalist terrorists" ingick! 
 
Jag minns mitt missnöje med DVDns engelska undertexter, det var nämligen inte alltid de stämde! Detta ledde till en hel del tid framför TVn, där jag själv skrev ned replikerna för hand. Det blev mycket spolande fram och tillbaka med x-boxens fjärrkontroll. Jag har kvar skrivhäftet än idag (och nej, jag hann aldrig klart). 
 
Den klassiska trilogin var jag för ung för att se på bio, så det var först Die Hard 4 jag kunde uppleva på bioduken. Sedan såg jag Die Hard 5 på IMAX i Tokyo, en speciell upplevelse förvisso, men jag skulle hellre sett om ettan på den extremt stora duken. 
 
På grund av fäblessen för filmen inhandlades "Die Hard trilogy 2: viva las vegas" till Playstation. En pixlig historia som förvisso innehöll varierad tredjeperson/fps/racing men som helt saknade anknytning till filmerna. De kunde inte ens få Willis att läsa upp manuset, snopet. 
 
PC-spelet "Die Hard: Nakatomi Plaza" skaffades många år senare av samma orsak som ovan. Spelet var förvisso baserat på filmen, vilket verkade lovande, men resultatet var en buggig fps med trist grafik och kraftigt överdrivet antal terrorister. Det jag fick mest nöje av var att utforska byggnaden. Förmodligen hade knappast någon vidare research utförts på interiören, bara level-designerns fantasier. Ett plus i kanten var att Reginald VelJohnson läste upp sina egna repliker!
 
Min personliga Dö Hårt-ranking (för att avsluta med en cool lista):
 
Die Hard > Die Hard 3 > Die Hard 2 > Die Hard 5 > Die Hard 4.
 
/T
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej
Flag Counter

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela