Med den tuffa svenska titeln "dödlig hämnd" är denna film begränsad i både tid och rum. Den utspelar sig under ett dygn, helt och hållet i Brooklyn (ett NY-distrikt) och handlar i stort sett bara om italian-americans.
En polis skjuts ihjäl på öppen gata, till synes oprovocerat, inför ögonen på sin familj. Hans baskerprydda kollega Gino (Seagal) ser rött och vill skipa rättvisa. Han ber polischefen om en hagelbössa, carte blanche och bränner därefter iväg i sin bil. Det som gör det extra känsligt är att de flesta inom lokala poliskåren och maffian känt varandra sedan barnsben.
Gino hade en fattig och tuff uppväxt, drömde om att bli mafioso - men så blev han snut istället. Tack vare sin bakgrund, street smarts och stenkoll på området vet han var sökandet behöver ske. Redan i öppningsscenen får vi se prov på Ginos hårda attityd när han skiter i ett uppdrag för att istället puckla på en hallick som misshandlar sin gravida underhuggare.
Richie (Forsythe) med sina kumpaner är på flykt hela filmen igen. De kraschar hos bekanta för att hålla sig under radarn, vilket ofta slutar med våld. Efter varje utfört illdåd springer de fnissandes iväg som ett gäng storvuxna busfrön. Richie verkar ha blivit galen av sitt knarkande och begår mord i olika delar av stadsdelen - men handlar det om rena vansinnesdåd, eller finns någon logik i hans handlingar?
Oavsett fick hans mord polisen i rörelse, som påbörjar massiva crackdowns på olika maffiaägda ställen. Maffian försöker därför också få tag på Richie, vem kommer hinna först?
Jag har aldrig upplevt Seagal som en onelinerdroppande tuffing, så hans försök till detta upplevdes som onaturliga. Men det var uppfriskande att se en vältränad Seagal ägna sig åt streetfights och eldväxlingar! I senare filmer minskade koreografin till förmån för ett ökande midjemått. Här utnyttjades aikido till max och han briljerade med handledskast.
Scenen när han började tjafsa med Richies brorsas krogklientel var skrattretande - en snut som slänger iväg sin pistol och initierar ett masslagsmål! En biljardkula inlindad i en trasa räddade den fighten, ska tilläggas.
Brooklyn framställdes på ett rått sätt, med skumma miljöer och tough guys på gatorna. Ljudspåret var förvånansvärt kvalitativt med sina stämningsfulla syntar. Den passande Beastie Boyslåten "no sleep till Brooklyn" från -87 fick också vara med. Filmskaparna ville få det att låta autentiskt med all italienska i filmen, som efter ett tag bara kändes krystat och irriterande. Seagal gick verkligen all in med italienskan, gestikulerande och korstecken. Tyvärr lades så mycket filmtid på dessa detaljer att handlingen blev lidande, varför filmen inte är någon höjdpunkt - varför jag ger den två av fem finocchi.
/T
Anybody seen Richie? Anybody know why Richie did Bobby Lupo?
