15 Minutes (2001)
15 minutes (John Herzfeld, 2001, USA)Det som snurrar till det i 15 minutes är att den inte kan bestämma sig för vilken sorts film den vill vara: i våldsscenerna är den riktigt obehaglig och brutal som en skräckfilm, men i nästa stund blir det comic relief med pizzicatto-stråkar: med samma karaktärer! Den spännvidden håller inte. Ovanpå det spelar filmen som en actionfilm med drama-inslag (diverse kärlekssubplots).
Det mest intressanta i detta övergödda manus är dess mediekritiska budskap. Oleg och Emil är nämligen hemvideoentusiaster, och filmar sina illdåd. De agerar utifrån bilder av våld och frälsning som de sett i Hollywoodfilmer. Detta för tankarna till den intressanta kopplingen mellan film och verklighet, medvetande och fantasi. En fin bok som utforskar detta tema är Geoffrey O’Briens The Phantom Empire, som beskriver hur vi påverkats av att ha levt med filmmediet som kompanjon i över 100 år. Även Neal Gablers bok Life the Movie: How entertainment conquered reality hör till samma kategori. Gabler beskriver det fenomen som pushas i filmen, två filmentusiaster som påverkas i sina våldshandlingar av sitt filmtittande. Han berättar t.ex. att unabombaren var inspirerad av filmen blown away, om en självmordbombare. Och att han som försökte skjuta Reagan för 40 år sen var inspirerad av Taxi Driver. Boken går också in på hur vi fostras och lär oss om livet av film, istället för av livet i sig. Han citerar Louis Menand:
“You know how to brood because you have seen ‘Rebel Without a Cause.’ ” cultural analyst Louis Menand has written. “What better model does the world offer? You know how to ruin your life because you have seen ‘Shampoo’. You know how to win because you have seen ‘The Verdict’; you know how not to win because you have seen ‘Top Gun.’ You know how to walk down the sidewalk carrying a can of paint because you have seen ‘Saturday Night Fever.’ ”
Det som gör det hela ytterligare tillspetsat är att Emil och Oleg inspireras av film inte bara som våldsverkare men också som ”filmskapare” då de filmar sina illdåd med camcorder. I en scen vill Oleg förbättra ljussättningen innan de slutför mordet (en hemskt obehaglig scen). Deras mediemedvetenhet tar sig också uttryck i hur de sedan vill nyttja sitt ökändisskap för att bli rika genom att sälja banden och få bokkontrakt och tv-intervjuer. Det är en Rupert Pupkin-historia för 00-talet. En ytterligare detalj som vittnar om deras filmintresse är att de checkar in på ett hotell under namnet Frank Capra.
Filmen spelades in 1999, men släpptes av olika anledningar inte förrän sommaren 2001, och händelserna i september samma år gjorde att filmen begravdes i yran som kom att definiera den nya eran. Post 9/11 var den här typen av budskap inte längre gångbart och amerikansk filmindustri gick in i full patriot-mode.
Titeln 15 minutes är också värd att uppehålla sig vid. Titeln är inte helt förankrad i filmens innehåll, de skrev in det som en replik till Burns att han ”fått sina 15 minuter”, och i stort är det väl en kommentar på mediesamhället där alla ska få vara kändisar i 15 minuter, enligt det påstådda Warhol-citatet. Men nyligen upptäckta källor visar att detta är felattribuerat till konstprofilen, och att det i själva verket är påhittat av svenske museidirektören Pontus Hultén, som skrev det som en Warhol-citat i en utställningsbroschyr för att det lär som något han skulle kunna ha sagt!
15 minutes är en snurrig genremix, halvdan som actionfilm, men högintressant som tidsdokument som skär tvärs över det nexus som är pre-9/11 och den fördigitala eran. Medieforskaren Siegfried Zielinski skrev en gång en bok om ”cinema and television as entreactes of history”: han visste inte hur rätt han hade.
Svensk titel: ”En kvart”.
Top 7 Kriminalfilmer med mediefokus:
Blowup (1967)
Network (1976)
Blowout (1981)
Bennys video (1992)
Natural born killers (1993)
Blair witch project (1999) (hedersomnämnande)
Nightcrawler (2014)
We live in Public (2009) (dokumentär)
