Black Rain (1989)
Black Rain (Ridley Scott, 1989, USA)
Michael Douglas som uppkäftig snut involverad i yakuza-angelägenheter i Osaka? Japp. Andy Garcia i trubbel med en mopedburen samurai? Visst. Blade runner-inspirerad estetik med svagt manus? Jajjemän. Detta är ett par av de ingredienser som utgör Ridley Scotts mellanfilm Black Rain från 1989. Men vi tar det från början: Nick och Charlie sitter på en restaurang och bevittnar eldstrid mellan japanska gangsters. De lyckas fånga gärningsmannen och blir otroligt nog satta på att transportera honom tillbaka till sitt hemland Japan (detta trots att Nick är föremål för en polisintern korruptionsutredning). Väl framme i Japan blir de lurade att överlämna brottslingen till hans polisutklädda kumpaner, och jakten fortsätter i ett neonupplyst Osaka.
När Charlie olyckligtvis tappar huvudet ersätts han med en motvillig men korrekt japansk snutkollega och Nicks förtvivlan leder till personligt svordomsrekord (fuck ’em, grab your balls, ”I usually get kissed before I get fucked”, hand job, pull it out of your ass, fuck you very much, jerk off, mm mfl). Charlie träffar också en amerikansk värdinna på bordell (spelas av Kate Capshaw, Steven Spielbergs fru) som blir ställföreträdande love interest. Men det här är ingen film som är så intresserad av att presentera ett sammanhängande manus eller trovärdig dramatisk båge, det som verkar ha motiverat Ridley är att skapa stämning och yta. Filmen är i slutändan ganska svag, men gillar man Michael Douglas är den ändå habil. Min favoritdel är dock de första 20 minuterna i ett Late-eighties New York, där mc-rejset längs flodbanken måste vara inspirerad av trashklassikern 1990: the Bronx warriors. Där tävlar han med sin HD mot en annan biker och vi förstår att det här är en människa utan spärrar. Douglas hade väntat på en roll som hårding, efter insatser i äventyrsfilmer och skilsmässodramer. Filmen representerar också perioden av japanofili i hollywood, då man oroade sig över en ekonomisk omspringning på 90-talet (spoiler alert: det hände aldrig). Faktum är att det sama år gjordes en japansk film med samma titel, som anspelade på samma svarta kärnavfall som denna film (Black Rain/Kuroi ame, av Shohei Imamura).
/S
