Prejubileumsinlägg
Kulturjournalisten Stephen Metcalf lade en gång fram en teori om ett s.k. actionfilms-kontinuum, som alla actionfilmer placerar sig på. Den ena polen utgörs av den självironiska Road House (1989) och i motsatt ända befinner sig allvarsfyllda Die Hard (1988). För att en film skulle vara framgångsrik behöver den hitta en bra balans ( en "sweet spot") mellan dessa båda poler.
Metcalf:
"There's a spectrum. On one end is Die Hard and on the other is Road House. There's a perfect balance point between these movies and that is Point Break. Point Break is just the perfect balance of winking self-conscious kitch and bloated effects action movie self-important bombast."
När jag hörde denna halvtjaskiga teori insåg jag två saker: 1) det låter som struntprat och 2) jag måste illa kvickt se Point Break. Jag återberättade detta för min bundsförvant T, och ur det föddes idén till bloggen "Action i rutan". Det var en möjlighet för båda att dels återse gamla favoriter från uppväxten, och dels upptäcka bortglömda klassiker. Tonen har ibland varit oklar - hur mycket ska man dissa, vad är egentligen dåligt och är det ok att man ändå gillar filmen? Såna diskussioner har jag lärt mig är bäst att undvika, då de mest känns som slöseri med tid. Men slösat tid har vi som skrivit "Action i rutan" inte gjort - vi har haft kul när vi tittat och recenserat filmerna. För att fira 40 recenserade filmer publicerar vi nu en återblick på saftiga stunder och fenomenala formuleringar i Action i rutans nu sexåriga (!) historia.
Vi har lite olika smaker, T gillar att återbesöka barndomens 90-talsfilmer, och S drar mer åt 70- och 80-tal. Om T är svag för bikerfilmer och extremsport, har S varit mer inne på polisfilmer. Recensionerna har också varierat i stil: från T:s coola listor i de första recensionerna, till S ibland absurda referensexposeer (zooma-ut-till-månen-spaningen tar nog priset). Oftast har formeln varit resumé, omdöme avslut. Ibland har prosan varit flytande (Cliffhanger, The Hard Way) och ibland lite mer korthuggen (Soldier). Det är som om vi ibland omedvetet inspireras av actionhjältarna och skriver lika rumphugget som Kurt Russell skådespelar. Och när texten flödar har vi nog besökts av Gary Buseys maniska ande. Vi har citerat oneliners, förfasats över tabbar och återgett galna plotlines. Två gånger har vi uppmärksammat en regissör eller skådis bortgång.
Många gånger har texterna oblikt refererat till den genredefinierande McTiernan-pärlan Die Hard - och vad kunde vara en bättre film att fira in vårt jubileum med än just den? Die Hard blir recensionen som avslutar alla recensioner, nec plus ultra i genren - Willisrullen "Dö hårt".
DIE HARD-REFS:
En "Die Hard" förlagd på ett militärfartyg, med desillusionerade hippies som skurkar istället för diaboliska tyskar - ungefär så kan man beskriva (S om under siege)
Wesley Snipes-film som beskrivits som Under Siege på ett flygplan - som i sin tur var Die Hard på en båt - vilken sätter ribban för originaliteten hos denna rulle.(S om Passenger 57)
Filmen slutar med att sidekicken Lance räddar dagen då han (Die Hard-aktigt) skjuter ner Chains, som under pågående tumult får tag i en pistol (T om Stone Cold)
Precis som han gjorde med Die Hard 2, koncentrerar Harlin på att skapa oavlåtlig spänning på bekostnad av småprat. (S om Cliffhanger)
Man känner sig verkligen som en av de instängda när man följer deras flyktförsök på nära håll (för övrigt är detta samma anledning jag diggar Die Hard för - klaustrofobi och känslan av att vara instängd). (T om Daylight)
Han slänger sig från sin motorcykel i farten, tänder eld på bensinspåret som den lämnar (Die hard 2-vibbar?) och lyckas spränga skurkarnas bil (T om Harley Davidson and the Marlboro Man)
Som ni kanske har listat ut från tidigare recensioner, håller jag Die Hard varmt om hjärtat. Därför gillade jag även denna film – brinnande skyskrapa, inga datoreffekter och klättrande i schakt (T om Skyskrapan brinner)
Action i rutans top 27 formuleringar
"Man kan säga att Hard Target handlar om tre saker: de hemlösa, de rika och våldet dem emellan."
(S om Hard Target, 1993)
"Valet av van Damme till huvudrollen är såklart för hans kunnighet inom karate, men han passar ganska illa i rollen som en infödd cajun-luffare (med nån sorts hockeyfrilla!)."
(S om Hard Target, 1993)
"Det är uppfriskande att se att den annars så usla skådisen Ice T (f.d. musikartist, numera mest känd för att vara på dokusåpadekis) åtminstone någon gång lyckats genomföra en habil rolltolkning."
(S om Surviving the Game, 1994)
"Todd dumpas med allt skräp på sopplaneten där han träffar uteliggarhippies som hankar sig fram i en postapokalyptisk tillvaro. Todd, som ju är tränad att döda och aldrig känna känslor uppfattas av den känsliga sopplanetsbefolkningen som omänsklig. Samtidigt uppstår tycke mellan honom och en av hippiekvinnorna."
(S om Soldier, 1998)
"Snipes får dra flera one-liners och agera avslappnat streetsmart såväl som delta i en hel del 90-talsactionkarate-derivat."
(S om Passenger 57, 1992)
"Det är lite speciellt med filmer som utspelar sig i en framtid som förflutit, det är som ett parallellt universum."
(S om Harley Davidson and the Marlboro Man, 1991)
"Med hjälp av några kumpaner utför de rånet - som verkar gå rätt enkelt fram tills att fem gothare i fotsida läderrockar och backslick dyker upp och börjar meja rakt mot dem med varsin Steyr aug."
(S om Harley Davidson and the Marlboro Man, 1991)
"I filmens sista tredjedel möts de två antagonisterna i en slutlig fajt - som slutar med att Hauer trycker ner en handgranat i halsen på honom, och drar ur sprinten... vilket ändå är ett smått nyskapande sätt att ta kål på sin fiende."
(S om Wanted: Dead or Alive (som i Danmark fick titeln Dusørjægeren(!), 1987)
“Den onda mästerskurken framstår också som en nedkokt kliché, med "galna" repliker och obehagliga blickar.” (S om Passenger 57, 1992)
"Med musklerna spända, halsådrorna frametsade i skarp relief, käken fast bestämd, är herr Stallone precis så imponerande som manuset kräver att han skall vara."
(S om Cliffhanger, 1993)
"Föraren (spelad av Ryan O'Neal) är en namnlös, personlighetslös tystlåten man som är gudabenådat duktig på att navigera växellåda, ratt och pedaler. Han jobbar som frilansförare för bankrånarligor i Los Angeles-området."
(S om Driver, 1978)
"Det är slående hur mycket våld Davey egentligen utsätt för, med tanke på att det ska vara en barnfilm. Han blir ideligen beskjuten med skarpa skott, får ligga i bakluckan på en bil bredvid sin nyligen mördade kompis och blir tagen som gisslan."
(S om Cloak and Dagger, 1984)
"Mot slutet lyckas hiphopkocken pressa in sitt krucifix i hajens öga och därigenom diminuera dess våldskapital, och så småningom triumfatoriskt besegra de biologiska köttmissilerna som slaktat nästan alla hans kompisar." (S om Deep Blue Sea, 1998)
"Filmen är coolast i början, andra halvan är lite seg med alla vindtunnelsinspelade scener med känslouttryck och skrik under fallskärmshoppen."
(S om Drop Zone, 1994)
----
"Detta var en fartfylld mc-rulle, men lite väl förutsägbar och "standard" för min smak. Huvudpersonen är lite stelt Kurt Russell - aktig i sitt skådespeleri, det märks att han huvudsakligen sysslat med amerikansk fotboll innan. Se filmen om ni gillar Harleys - och Henriksen gör en skön insats."
(T solobloggar om Stone Cold, 1991)
"Jag diggar Rybacks handdator (en Apple Newton!) som han McGyveraktigt tjuvkopplar till en trasig telefonkabel, grym reklam! Med den kan han faxa en varning om tåget och få militären på rätt spår. Dock undrar man varför ingen verkar ha mobiltelefoner på sig, året är ändå -95? Sådana scener ger en möjlighet att studera "vassa" gadgets från det förflutna, vilket jag finner underhållande. Likadant när Dane hackar sig in i Rybacks handdator med hjälp av hela 1 gigabyte (!) RAM-minne. Säkert en nervkittlande siffra på sin tid, som idag bara är medioker."
(T teknikreminiscerar om Under Siege 2: Dark Territory, 1995)
"Varför behövde gänget muta sin egen försvarsadvokat?
Varför ville gamlingen i fängelset agera skyddsängel åt Eddie och hur kunde han ensam spöa två muskulösa karlar?
Varför behövde gänget meja ner några random snutar sent i filmen?
Varför var gängledaren Rico så enkel att komma åt?
Varför var den kallblodige underhuggaren Prago obeväpnad och blev så simpelt besegrad i en oinspirerad klimax?"
(T har många frågor om Vigilante, 1983)
Tillsammans övervakar de ett gäng kinesiska gangsters som tar med sig några prostituerade in på hotellrummet. Den ena, Jessica (spelad av Fonda) är inte alls pepp utan låser in sig på toaletten och missar när hennes påtända kompis hugger ihjäl gangsterbossen.
(T om Kiss of the Dragon, 2001)
"Filmen hade många utdragna slagsmål med ett horribelt gangsterrap-soundtrack. Till och med tystnad i bakgrunden skulle funkat bättre. Fokuset låg på kampkonster, men det fanns även uutrymme för några coola vapen, såsom dubbla uzis med turkos (!) mynningsflamma. Lyckligtvis föredrog de flesta motståndare att nyttja händer och fötter, och inte eldvapen. Liu var uppfinningsrik med att använda föremål i sin omgivning som vapen, som exempelvis biljardkulor, sparkcyklar eller varför inte strykjärn? En snubbe låstes också in i en tvättmaskin i en komisk scen."
(T om Kiss of the Dragon, 2001)
"Polisen hinner dit och verkar ha fångat in honom - men faller offer för knivar som skjuts ut ur hans ärmar. Sedan drar han fram en uzi och börjar meja vilt omkring sig på gatan, innan han bränner iväg i en polisbil. Duon beslagtar en trike och kör efter. En biljakt bland massor av uteliggare och deras kartongbostäder följer."
(T om Shakedown, 1992)
"Rutger Hauer spelar Harvey Stone, en tuff men hårt traumatiserad snut som lever på kaffe, cigariller och chokladpraliner."
(T om Split Second, 1992)
"Filmintrot sker till tonerna av 1905 års Warszawjanka, som långsamt mixas över i en repeterande electroslinga (av Massive Attack!) samtidigt som ett videomontage över Sovjetunionens historia visas. Lite oväntat att se i början av en actionrulle, välgjort!"
(T om The Jackal, 1997)
"Det är uppfriskande att se Bruce Willis spela en skurk för en gångs skull. Jag kan inte minnas så många andra tillfällen där han spelar "the bad guy", förutom de mer lättsamma "oss torpeder emellan", "lucky number slevin" samt något gammalt avsnitt av Miami Vice. Att se honom kyssa en annan man är också unikt."
(T om The Jackal, 1997)
"En aspekt som filmen berör är digitaliseringen och statens totalkontroll av informationsflöden, "everything is connected to everything", som Leo uttrycker det (aktuellt redan -98, eller var filmen före sin tid?). Lösningen blir då att införskaffa en skrivmaskin (low-tech rules), för att undgå NSA:s spaning."
(T om Mercury Rising, 1998)
"Filmen är från -97 och det märks. Vi bjuds på fula CGI-vyer på propellrarna under ytan (som återkommer alltför många gånger) men även kolissionsscener (med gnistor och vattenstänk i för låg framerate) där man kan studera hur långt budget-datoranimationer hade kommit på den tiden. Kolla extra noga när sluttitlarna börjat rulla, på hur laggigt människorna och flaggorna rör sig!"
(T om Speed 2: Cruise Control, 1997)
"Dolph mediterar till foton på sina föräldrar, sedan ägnar han sig åt att repetera kator och hoppsparka en säck i slowmotion, till ett sjysst gitarrlick (min favoritscen). Därefter struntar hjältarna i lagboken och drar iväg på vendetta, som slutar med en samuraiduell på en japansk festival. Yoshida huggs ihjäl och brinner upp på en fyrverkerisnurra mitt i folkhavet, makabert."
(T om Showdown in Little Tokyo, 1991)
"It's Mercury, dude, somebody just walked on water, you have to get up here - now"
(autentisk replik från Mercury Rising, 1998)
Topp 6 språktabbar
"En annan kul grej var att se Mel Gibson prata thailändska (även om det förmodligen borde varit laotiska)."
(S om Air America, 1990)
"En punkt där det brister är dock den obehagliga porträtteringen av autism som barnskådisen Miko Hughes ger prov på. Eller är det kanske castingansvarig som gjort en tabbe? Den här ungen är inte believable som autist för fem öre: "Si-Mon is here, Ma-Mi" är hans catchfras, som om han vore en robot!"
(S om Mercury Rising, 1998)
"Flertalet långa dialoger sker på ryska och spanska. För att vara rättvis, så är faktiskt den ryska grammatiken korrekt men uttalet är (som vanligt) förfärligt. För den intresserade: med det ryska uttrycket клюква (tranbär) benämns stereotypa och ofta felaktiga porträtteringar av sovjeter/ryssar i filmer (och denna film är definitivt ett exempel)."
(T om Red Dawn, 1984)
"Ytterligare en sak bör sägas till filmens nackdel, och det är den dåraktigt felaktiga brytningen den ryska maffiabossen har (spelad av någon som heter Zach Grenier). Att ingen noterade att hans heltaskiga haveri till imitation av Bela Lugosi inte på något sätt låter som en rysk brytning är ett riktigt underbetyg till amerikanska filmproducenters språköra. Noll solar av fem möjliga."
(S om Maximum Risk, 1996)
"En annan pajig del av filmen är Geres nyckfulla imitation av en irländare - och då har de ändå använt sig av professionella dialektcoacher i produktionen!" (S om The Jackal, 1997)
"Lite kul att Kirov läste en översatt version av "Brott och straff", och inte originalet."
(T om Maximum Risk, 1996)
Topp 11 avslutningar
"Jag kan förstå huvudpersonens besvikelse på samhället, för jag blir lika besviken på denna film. Efter att ha läst om handlingen i förväg såg jag fram emot en grym hämndrulle, som tyvärr visade sig lika tandlös som domstolen i filmen. Skippa denna och se om Death Wish istället."
(T om Vigilante, 1982)
"Kanske är det tekniken jag mest kommer ihåg från denna film, resten glöms snabbt bort. Seagal behåller samma lugna ansiktsuttryck hela filmen igenom. Han briljerar med sin aikido, men även med hopp mellan vagnar, bergsklättring och till och med rally! Utöver stunten, en tämligen lam insats."
(T om Under Siege 2: Dark Territory, 1995)
"Huvudpersonerna, eller ska jag säga huvudparet, har otroligt dålig personkemi. Interaktionerna är stela och pinsamma. I princip inga försök till skämt är roliga, och det verkar som man försökt klämma in så många actionfyllda scener som möjligt i denna tvåtimmarsrulle. Dock, är filmen ändå värd att se för allt som går sönder." (T om Speed 2: Cruise Control, 1997)
"Filmen slutar med att Randall sitter vid en vattenpöl, ser ledsen ut och spelar på sitt munspel. Denna film nådde inte riktigt hela vägen. En trist skurk, otillräckligt mycket action och en rushad handling leder till att jag inte kan rekommendera filmen. Inte ens Rutger Hauer kunde lyfta den, tyvärr."
(T om Wanted Dead of Alive, 1987)
"Allt som allt, för en film som bara fått 13% approval rating på recensionsaggregatorsidan Rottentomatoes, är den förvånansvärt habil."
(S om Air America, 1990)
"Gillar man crazy characters à la Busey och sunkiga one-liners är den här filmen perfekt som stabil kvällsunderhållning. 3/5"
(S om Surviving the Game, 1994)
"Jag är lite tveksam till hur bra filmen egentligen är. Den kändes inte särskilt intressant egentligen. Men den är ett bra exempel på en habil buddy-action från början av 90-talet."
(S om Harley Davidson and the Marlboro Man, 1991)
"Den är intressant ur ett historiskt perspektiv men den håller inte riktigt som film. Den kan dock vara rolig för bilfantaster med fina jaktscener med bl.a. Ford Galaxie 500, Chevy C10, Pontiac Firebird Esprit och den helamerikanska klassikern Trans-Am."
(S om Driver, 1978)
"Allt som allt, en härlig rulle med bra action och oväntade vändningar som förtjänar att ses en regnig eftermiddag. Musiken från Brian May (från Queen) märktes dock inte av så mycket."
(S om Cloak and Dagger, 1984)
"Tack Rutger, för alla gånger du förgyllt en film med din närvaro."
(S om Split Second, 1992)
"Så mycket förstörelse! Det var ju visserligen 90-talsactionens signum - det och excessiva kulsprutefejder - men all den förstörelsen känns så onödig. De ser ut att ha byggt upp och kvaddat en hel hamn för att göra den här filmen."
(S om Speed 2: Cruise Control, 1997)
