The park is mine (1985)
The Park is Mine (Steve Hilliard Stern, TV-film, 1985)Tommy Lee Jones spelar en flippad vietnamveteran som ballar ur big time. Filmens idé är intressant, men den är för seg och uddlös för att rekommenderas i egenskap av underhållning. Storyn är baserad på en bok, och är en sorts Die Hard innan Die Hard-story, Taxi Driver möter Rambo. Mitch är en ex-soldat som förnedras av en misslyckad tillvaro efter hemkomsten från tiden i Vietnam. Hans kompis begår självmord men överlåter sitt vansinneprojekt till Mitch. Mitch har inget bättre för sig än att ta på sig att genomföra idén: att "ta över" Central Park med vapen och bomber, för att göra något sorts politiskt statement (oklart vad då det aldrig sker).
Filmen blir desto mer verksam som en påminnelse om hur det såg ut under den period då jag bodde nära Central Park som barn. Som tidsdokument är den effektiv, även om det finns något positivt att säga om Tommy Lee Jones rolltolkning. Tyvärr är filmen illa taktmixad; det känns som att den är över när bara halva tiden har gått. Övertagandet av parken går för fort, Mitch har redan deklarerat "this park is mine" 15 minuter in i filmen.
Musiken är gjord av tyska krautsyntharna Tangerine Dream (som även gjorde musiken till några av Michael Manns filmer, och andra godbitar som Near Dark och Shy People (båda från 1987). Utan synthljudspåret hade filmen känts ännu mer B. Slutet känns lite förutsägbart, men ändå härligt att det blir ett möte mellan Yaphet Kottos och Tommy Lee Jones karaktärer. Kuriosa: detta är den första långfilm som producerades för TV-kanalen HBO.
Ca en halvtimme in i filmen namedroppas "Delacorte theater", vilket gläder mig - det påminner mig om att jag där en gång sett John Goodman spela huvudrollen i en Thornton Wilder-pjäs. Jag har även sett afrikanska popgruppen Super Rail Band spela i parken. En gång sa min pappa att han såg Arnold Schwarzenegger där, men jag vet inte om det verkligen var sant. Han sa att han var kortare i verkligheten. Det var alltid många som åkte rullskridskor på somrarna.
Top 5 andra filmer där vietnamveteraner ballar ur: Coming Home (1978), Rambo 2 (1985), War at Home (1996), Rolling Thunder (1977), Born on the 4th of July (1989)
/S
One day I'm in the jungle watching all my buddies getting blown away, the next day I'm driving into the 7-eleven to buy myself a slurpee.
Vietnamveteranen Mitch (Jones) förlorar sin cancersjuke vapenbroder i ett självmord.
Efter begravningen får han ett chockerande brev från denne, med instruktioner om var stora mängder vapen finns och en plan över central park där vännen under flera års tid placerat ut sprängmedel och ammunition.
Mitch känner sig sedan tidigare generellt oförtjänt illa behandlad av polismakten, han förlorar jobbet och när även hans exfru menar att han är en loser rinner bägaren över.
Iförd full stridsmundering, NY-keps och grönmålat ansikte ringer han in en communique till polisen och börjar detonera spränladdningar i parken.
Det blir fullt pådrag, parken omringas av polis och han förklarar att ingen får störa under 72 timmar, tills kvällen på Veterans day. Polisens specialstyrka gör ett misslyckat försök till stormning men trasslar in sig i taggtråd och får evakueras med svansen mellan benen.
Mick skjuter bara lösplugg, för att inte skada någon. Explosionerna är effektfulla, men även där skadas ingen.
Under regelbundna radiosändningar domderar Mick över att folk är känslokalla och att myndigheterna inte bryr sig om s.k. "everyman". Han får stadsbornas sympatier som känner igen sig.
En kvinnlig journalist tar med sig kameran och smyger in i parken. Hon tillfångatas och får sedan följa med och dokumentera på egen risk.
När varken skarpskyttar på taken eller en polishelikopter med kulspruta visar sig effektiva får borgmästaren nog och skickar in två mördare i parken, varav en vietkong. Konstigt nog samarbetar de inte, utan delar upp sig och blir därefter enkla måltavlor.
Det känns som en urban och lamare version av Rambo. Filmen sparkade igång handingen utan att dröja, efter 40 minuter undrade jag förbryllat vad den skulle fylla en ytterligare timmes speltid med?
Hela idén med att ta över central park var konstig, för att ... ja vadå, egentligen? Uppenbart att den traumatiserade hjärnan bakom planen inte hade alla hästar i stallet, likväl gick Mitch all in för att hedra sin döde frère d'armes.
Ploten i denna rulle kan mycket väl vara bloggens konstigaste! Men det var intressant att Central Park blev en huvudkaraktär, på sätt och vis. Osannolikt att ingen hundmänniska snubblade över de flertaliga cacheerna med vapen och sprängämnen under åren de legat där?
Tommy Lee Jones gjorde ingen wow-insats här, men med ett manus som detta var det inte konstigt.
/T
